”Och hur mår familjen?”

”Och hur mår familjen?”

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 29 oktober 2017
Tjugonde söndagen efter trefaldighet: ”Att leva tillsammans”

När Je­sus ha­de av­slu­tat si­na lik­nel­ser lämna­de han trak­ten. Han kom till sin hemstad, och där un­der­vi­sa­de han i sy­na­go­gan så att man häpna­de och sa­de: ”Vari­från kom­mer den man­nens vis­dom och un­der­verk? Är det in­te snic­ka­rens son? He­ter in­te hans mor Ma­ria och hans bröder Ja­kob och Jo­sef och Si­mon och Ju­das? Och bor in­te al­la hans syst­rar här hos oss? Vari­från har han då allt det­ta?” Så blev han en stötes­ten för dem. Men Je­sus sa­de till dem: ”En pro­fet blir ring­ak­tad ba­ra i sin hemstad och i sitt hem.” Och han gjor­de in­te många un­der­verk där, ef­tersom de in­te vil­le tro.
(Matteusevangeliet 13:53–58)

Det här är kanske bland det svåraste som finns att predika om: det här om våra relationer till syskon och föräldrar. För det är ju så oerhört individuellt och varje försök att säga något kan inte bli något annat än en grovhuggen generalisering. För här i detta rum finns just nu du som har fantastiskt fina och positiva relationer till dina föräldrar, syskon och barn. Här finns du för vilka relationerna till föräldrarna, syskonen och barnen är – minst sagt – ganska så komplicerade. Och här finns du som inte har några föräldrar eller syskon eller barn. Och alla varianter däremellan.

Det är som den där frågan man kan få ibland, och som vi kanske också själva ställer till andra emellanåt: ”Och hur mår familjen?” Hur ska man svara på det, för vad menar vi med den frågan? Menar vi att vi undrar hur de individuella familjemedlemmarna mår var för sig? Eller menar vi hur själva den där enheten ”familjen” mår – hur vi nu definierar den – och hur de inbördes relationerna inom den där konstellationen mår? (”Jo, tack”, tänker man kanske för sig själv, ”mina föräldrar lever och har hälsan – fast vi har inte pratat med varandra på tio år.”)

En ytterligare svårighet uppstår om vi lurar oss att tro att vi bara kan ta konceptet ”familj” från Bibeln rakt av och föra över det på våra egna, nutida familjesammanhang. Och det är flera anledningar som gör det svårt:

En sådan svårighet ligger i att de här hushållen eller gruppkonstellationerna vi kan läsa om i Bibeln – och som jag nu för enkelhetens skull kallar ”familjer” – inte är någon helt enhetlig företeelse ens i de texter som ryms inom Bibelns pärmar, vilket ju inte är så konstigt eftersom texterna i Bibeln har tillkommit, redigerats och satts samman under en tidsperiod av några tusen år.

En annan svårighet ligger i att om vi närmare skulle granska de här konstellationerna som presenteras – och ibland rentav förordas och påbjuds – i Bibeln är det inte ens säkert att vi ens skulle tycka att de alla är önskvärda, eller att de bygger på önskvärda premisser och utgångspunkter.

Ta t.ex. tionde budet:

Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
(Andra Moseboken 20:17)

Jag vet inte vad du tycker, men jag tycker i alla fall inte att det känns helt fräscht att Mose klumpar ihop hustrun och för all del slavarna med alla de andra hushållsprylarna som en fri israelitisk man kunde äga och förfoga över.

Men det betyder för den skull inte att vi bara kan avfärda det tionde budet (eller något annat av Bibelns bud) som något vi inte behöver bry oss om eller att det inte fortfarande kan lära oss något. Men jag tror att vi kan behöva en ganska stor dos av försiktighet och ödmjukhet när vi ger oss på företaget att mejsla fram en i Bibeln förankrad familjesyn. Dels för att vi behöver väga olika textsammanhang mot varandra; dels för att vi behöver förstå att det som står där i sin tur är sammanvävt med vissa föreställningar om ekonomi, politik, makt, kön, relation mellan individ och kollektiv, historiska omständigheter och en hel massa andra grejer.

Men bara för att det är svårt och mödosamt att söka en i Bibeln förankrad familjesyn (eller en i Bibeln förankrad syn om något ämne) betyder det inte att vi som kristen gemenskap ändå inte har en kallelse att ständigt och på nytt ägna oss åt detta sökande – särskilt inte om vi faktiskt är en församling som står i den kristna tradition som vi står, nämligen en som hävdar att det är just Bibeln, och ingen annan auktoritet, som är vårt rättesnöre för tro och liv.

Idag har vi läst en bit ur Matteusevangeliet. Och Matteusevangeliet är kanske den bok i Nya testamentet där Jesus allra tydligast framställs som någon som både värdesätter och slår ett slag för familjen (så som den såg ut på hans tid) och samtidigt destabiliserar, ifrågasätter och rentav omkullkastar den rådande familjenormen.

Matteusevangeliet börjar för övrigt med en snygg och prydlig presentation av Jesu släkt; en genomgång av alla generationerna ända från patriarken Abraham fram till Marias man Josef. Vid första ögonkastet verkar allt vara propert och välordnat – släkten följa släktens gång utan några direkta skavanker: Den perfekta släkten, den välordnade familjen.

Men stannar vi till och tittar närmare på de personer som finns upptecknade i den här familjepresentationen, skymtar ganska så mörka familjehemligheter fram mellan raderna. För bakom den prydliga uppställningen av namnen i Jesu släktträd finns ett helt batteri av svartsjuka, syskonrivalitet och föräldrar som förskjuter sina barn… Här finns otrohet, incest och våld i nära relationer. Nej, det är inte särskilt vackert.

Efter den här endast till ytan snygga släkttavlan som inleder Matteusevangeliet tar själva berättelsen om Jesus vid, och den börjar med – en familjekris och tal om skilsmässa innan själva äktenskapet ens hade hunnit ingås!

Nu blir det ju inte skilsmässa mellan Josef och Maria, däremot ställs den här nya lilla familjebildningen inför svåra påfrestningar från allra första början: Maria och Josef tvingas fly landet med sitt nyfödda barn och leva som flyktingar, och när de väl kan återvända till sitt hemland igen vågar de inte bosätta sig på sin gamla hemort där släkten kanske hade bott sedan urminnes tider, eftersom det politiska läget ännu inte är helt säkert där. Så istället väljer de att flytta till en liten avkrok i norr: Nasaret i Galileen.

Här i avkroken Nasaret får Jesus alltså växa upp. Och i dag har vi läst berättelsen i Matteusevangeliet om när den nu vuxne Jesus (som vid det här laget redan hade flyttat hemifrån) var på återbesök i sin barndoms synagoga i Nasaret. Och där undervisade han så att nasareerna häpnade och sade:

”Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då allt detta?” Så blev han en stötesten för dem.

De störde sig alltså på honom för att han inte var den de förväntade sig att han skulle vara. Och vem förväntade de sig att han skulle vara? Jo, de kände ju hans föräldrar och hans syskon – eller de trodde sig känna dem – och då borde han ju vara ungefär som de.

Känns det igen? Förväntningarna från andra – anpassningsförväntningarna…

Vad gjorde det egentligen de där människorna i Nasarets synagoga att Josefs och Marias hemvändande pojk inte betedde sig som de andra i familjen Maria och Josef Jakobsson? Egentligen kan man kanske tycka att det inte behövde ha gjort dem någonting, men tydligen bekom det dem väldigt mycket – de störde sig så mycket på honom att de inte kunde förmå sig att ta till sig hans budskap. Tvärtom, han blev rentav en stötesten för dem. Varför då?

Vi kan ju inte veta exakt, men en del av svaret ligger nog i människans aldrig avtagande behov av att kunna kategorisera och katalogisera allt och alla i någorlunda prydliga kolumner. Vårt behov av trygghet och struktur gör att vi även kan tycka att vi även måste kunna placera också våra medmänniskor i de strukturer vi sätter upp för att känna att vi har någorlunda koll på läget.

När det nu visade sig att Jesus stack ut; att han betedde sig på ett annat sätt än vad deras ”förutfattningar” medgav; uppfattades han som ett hot: ”Om jag inte kan vara säker på snickarns son, kanske det finns andra jag inte heller kan vara säker på – jag kanske inte ens kan vara helt säker på mig själv?”

Och nu har Jesus ett val: att tagga ner och anpassa sig efter vad som kanske förväntades av honom som medlem av Josefs och Marias familj (ni vet, låta sig regleras av det där luddiga påståendet folk slänger ur sig ibland: ”Det finns de som tycker att…”) eller fortsätta att vara den han menade sig behöva vara utan att ta på sig ansvaret för de andras önskemål om att allt och alla runtomkring oss går att hantera på ett enkelt och begripligt sätt. Jesus valde att inte anpassa sig.

Den här berättelsen, om hur folket först häpnade över Jesu undervisning men sedan börjar bli osäker på honom eftersom det han säger och gör inte stämmer in med vad de anser sig veta om Jesus (och det finns få saker som är så läskiga för oss som det faktum att tillvaron faktiskt alltid innehåller ett visst mått av okontrollerbar osäkerhet), kommer i Matteusevangeliet direkt efter ett längre tal som brukar kallas liknelsetalet (Matteusevangeliet 13:1–52).

Liknelsetalet utgörs av en samling liknelser eller bilder som alla handlar om hur det är med Guds rike, eller som det heter i Matterusevangeliet: himmelriket.

Och om vi backar ytterligare lite till och läser vad som står i Matteusevangeliet precis före liknelsetalet hittar vi den här berättelsen:

Medan Jesus talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom, och någon sade till honom: ”Din mor och dina bröder står där ute och vill tala med dig.” Han svarade honom: ”Vem är min mor, och vilka är mina bröder?” Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.”
(Matteusevangeliet 12:46–50)

Det är möjligt att vi tycker att Jesus är ganska fräck och ohövlig gentemot sina närmaste anhöriga – sin mor och sina syskon – i den berättelsen. Men det är nog i så fall inget mot vad de första åhörarna tyckte. Jesus levde och verkade i en utpräglad heder-och-skam-kultur där det knappast kunde finnas något värre än att säga eller göra något som ens skulle antyda att familjenamnet blev vanärat. Men Matteusevangeliets Jesus sätter alltså hela konceptet familj i gungning.

Men inte utan vidare, eller bara-för-att… Matteusevangeliets Jesus är oerhört kritisk mot dem som under religionens täckmantel åsidosätter sina föräldrar (Matteusevangeliet 7:4–6) eller mot dem som äventyrar ens eget eller andras äktenskap (Matteusevangeliet 5:27–32) eller mot dem som struntar i att ens försöka att reda ut eventuella konflikter med sina syskon (Matteusevangeliet 5:21–24).

Men här har vi alltså en berättelse där Jesus frågar vem som egentligen är hans familj och Jesus säger att det är de som gör Gud Faders vilja som är hans egentliga bror och syster och mor. Och lite senare har vi en berättelse där folk stör sig på Jesus för att han vägrar vara en kopia av Josef eller Maria eller sina biologiska syskon. Och vad kom emellan dessa båda berättelser?

Jo, liknelsetalet, dvs. talet med Jesu liknelser om himmelriket.

Eller kort och gott: Himmelriket kommer emellan. Eller snarare: I Matteusevangeliet är det inte familjen som står i centrum, utan himmelriket står i centrum.

Himmelriket är det om vilket Jesus lär sina lärjungar att be:

Vår Fader, du som är i himlen, låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma, låt din vilja ske på jorden så som i himlen.
(Matteusevaneliet 6:9–10)

Himmleriket är det om vilket Jesus säger till sina lärjungar:

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.
(Matteusevangeliet 6:33–34)

Himmelriket, Guds rike eller kort och gott Guds herravälde… och vad detta Guds herravälde innebär är ju något vi får upptäcka tillsammans, men så mycket verkar i alla fall vara klart – åtminstone vad Matteusevangeliet beträffar – att där Levande Gud regerar finns det inte något utrymme kvar för sexism, nationalism, förtryck eller upprätthållande av orättfärdiga strukturer.

Matteusevangeliets Jesus sätter konceptet familj i gungning, men inte utan vidare eller bara-för-att. Allt beror på himmelriket.

Våra familjer är inte alltid några himmelriken – det ska alla veta. Men att för den skull bara kasta ett samhälles alla institutioner över bord leder knappast heller automatiskt till något himmelrike. Men i Matteusevangeliet definieras inte en Jesu lärjunge först och främst utifrån sin familj eller sin härkomst eller sin position i samhället, utan av himmelriket.

Därför kan Matteusevangeliets Jesus se på sin väldigt brokiga skara av efterföljare och lärjungar och säga till dem:

Ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen.
(Matteusevangeliet 23:8b–9)

Hör ni vänner, det är ju faktiskt detta syskonskap, denna familj, vi med munnen bejakar i varenda gudstjänst när vi ber vårt Fader Vår. I den bönen erkänner vi ju uttryckligen att Gud är vår Fader och egentliga förälder, och indirekt att Jesus är vår broder och därmed också att vi är familj med alla andra som också ger sitt amen till denna bön.

Att bli en Jesu lärjunge innebär inte i första hand att säga nej och bryta med sin så att säga ”vanliga” familj, hur vi nu definierar den – i de allra flesta fall innebär det inte det, även om det finns tillfällen då det inte finns någon annan framkomlig väg. Men att bli en Jesu lärjunge innebär inte i först hand att säga nej till sin familj, utan att erkänna att det är tänkt att jag ska vara familj med varenda människa på den här jorden.

Matteusevangeliets Jesus visar oss att inte bara de som är av samma kött och blod som jag, utan att alla människor är tänkta att vara förenade i ett gemensamt syskonskap när han säger rakt in i vår tro och i våra tvivel:

Åt mig har getts all makt i himlen och jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar.
(Matteusevangeliet 28:18–19)

För det finns ett namn som smäller högre än också våra familjenamn hur kära dessa släktnamn än må vara för oss. Och det betydligt mer värdefulla och vördnadsfulla namnet omger oss på alla sidor, som Jesus sa:

Döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.
(Matteusevangeliet 28:19)

Och också när våra jordiska familjemedlemmar lämnar oss eller kanske sviker oss, eller om jag inga har haft, står vår broder Jesus tålmodigt kvar hos oss och säger:

Jag är med er alla dagar till tidens slut.
(Matteusevangeliet 28:20)