Öppen mot det som är större

Öppen mot det som är större

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 22 februari 2014
Sexagesima: ”Det levande ordet”

Många av Jesu lärjungar som hörde honom tala sade: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?” Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: ”Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut? Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Men det är några av er som inte tror.” Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem som skulle förråda honom. Och han fortsatte: ”Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern.” Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” (Johannesevangelet 6:60-69)

Har du någon gång varit med om att ha varit med i en grupp som pratar om något, men så finns det en i gruppen som kommer med kommentarer och inlägg som liksom inte riktigt passar in? Det är som om den där personen inte riktigt lyckas känna in stämningen i samtalet.

Och du funderar för sig själv: ”Hur tänkte den där personen nu?” Och antagligen funderar de flesta andra i gruppen på samma sak. Men det som personen säger är ändå inte så fel att det finns anledning att fråga: ”Vad har det där med saken att göra?” Det är liksom inte helt fel, men det är liksom inte helt rätt heller. Det är bara liksom konstigt; som om personen i fråga inte har riktig förmåga att helt känna in stämningen i gruppen; lyckas inte läsa av koderna.

Det händer nog oss alla emellanåt att vi är sådana där personer som inte har den där inkänningsförmågan. Och det kan ju bero på många olika saker. Men vad som brukar hända i ett sådant samtal är att det efter en stund uppstår en pinsam tystnad. Samtalet blir ganska trögt för alla blir liksom osäkra.

Jag får lite av den känslan när jag läser den här bibeltexten från Johannesevangeliet. Det handlar ju om en ganska stor grupp människor, men en i den där gruppern verkar inte ha full förmåga att riktigt känna in stämningen. Och den personen är: Jesus.

Jo, Jesus är många gånger medvetet provokativ. Och det är han i det här bibelsammanhanget också. Men det verkar inte som om han helt och hållet fattar hur provokativ han är. Han verkar ju bli uppriktigt förvånad när några av hans lärjungar säger att de inte står ut att höra på honom och går därifrån. Och när Jesus då ska förklara vad han menar leder det bara till att ännu fler lärjungar får nog och går därifrån.

Till slut är det i stort sett bara den närmsta gruppen kvar, de tolv. Och då säger Jesus till dem: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Och nu är det möjligt att jag läser in lite för mycket i den där repliken, men jag tycker mig ana en sorg i den där frågan – en sorg över att inte riktigt kunna fatta exakt vad det är han har sagt som gjort de andra så irriterade. ”Inte vill väl ni också gå er iväg?” Är det inte nästan som om Jesus säger till sina närmsta vänner: ”Vad gör jag för fel – och hur ska jag bete mig för att inte också ni ska lämna mig”?

Petrus svarar: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.” Och det är som om Petrus faktiskt säger: ”Jesus, vi skulle faktiskt dra härifrån – om det hade funnits någonstans att gå.” Men det är just det… Petrus kan inte se att det skulle finnas någon annanstans att gå. För det är hos Jesus som Petrus funnit liv, ande, sanning. ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds helige.”

Visst skulle det ha varit enklare för Petrus om hade hade funnit detta någon annanstans! Hos någon som var mindre obekväm. Någon som var mindre ostädad. Någon som passade in bättre. Någon som var smidigare. Och antagligen skulle Petrus och de andra lärjungarnas liv också ha varit smidigare att leva om de hade kunnat finna liv och ande och sanning någon annanstans än just hos Jesus.

Men Jesus är inte smidig. Och det är inte alltid så smidigt att ha med Jesus att göra. Jesus går knappt att ha i möblerade rum. Han ställer allt på ända. Och ändå: ”Herre, till vem annars skulle vi gå?”

Jag jämförde den här texten med känslan som uppstår när en grupp människor samtalar om något – alla är med i samtalet och alla säger något som för samtalet framåt; stämningen är perfekt… Men så är det någon som kommer med kommentarer och inlägg som liksom inte riktigt passar in. Och då blir det lite konstigt. Och jag sa att jag får lite den känslan när jag läser den här bibeltexten från Johannesevangeliet.

Det handlar ju om en ganska stor grupp människor, men en i den där gruppen verkar inte ha riktigt samma referensramar som de andra. Det finns något hos Jesus som liksom skaver mot det andra. Det är på den punkten Jesus blir så främmande för oss. Det är det som gör att Jesus inte riktigt stämmer in på oss andra. Jesus sade: ”De ord jag har talat är ande och liv. … Det är anden som ger liv. Köttet är inte till någon hjälp.”

Ordet ”kött” är ett ganska vanligt ord i Nya testamentet, och det kan betyda lite olika saker. Den vanligaste betydelsen av ”kött” är helt enkelt ”kropp”. Men det är inte det som ordet ”kött” betyder just här.

En annan användning av ordet ”kött” i Nya testametet är att säga att något har begränsningar – till exempel att människan är begränsad av tid och rum. Det är inget fel eller någon synd att människan på det sättet är ”kött”. Det är så Gud har skapat henne. Människan är skapad sådan. Jämfört med Gud är människan svag och bräcklig, men denna svaghet och bräcklighet är inte något fel. Endast Gud är evig och gränslös; människan är begränsad.

Det är alltså inget fel att människan är ”kött” – det är så hon är skapad. Men fel blir det om vi lurar oss att tro att dessa begränsningar är allt. Det blir fel om vi sluter till alla dörrar mot det som är större än vi själva. Det blir fel om vi upphöjer det begränsade till gud.

Ett slutet system… Historien är dessvärre full av sådana slutna system som inte tillåter att det finns något större än det som ryms inom systemet. Kanske de tydligaste exemplen på detta är världshistoriens många totalitära regimer med slutna system – som fascismen eller stalinismen. Och som ett av de mest kusliga exemplen i vår egen tid: Nordkorea. Totalitära system som hela tiden måste lappas och lagas med hot, skrämsel och vapen.

Att vara begränsad är inget fel i sig. Felet uppstår när det begränsade upphöjs till att vara allt som finns. Även den kristna församlingen måste vara på sin vakt så att hon inte blir ett sådant slutet, helt färdigt system. När vi inbillar oss att vår gemenskap är perfekt… När vi lurar oss att tro att vår tolkning av Bibeln och av tron är den enda rätta och möjliga… När vi blir självgoda…

Jesus själv blev kött. Det står i Johannesevangeliets första kapitel att Guds eviga ord blev kött och bodde ibland oss. Det betyder att Guds ord blev en människa med kropp, men det betyder också att Kristus gick in under denna världens villkor – nämligen att vara svag och begränsad.

Så vad är det då som skiljer Jesus från oss andra? Jo, hans totala öppenhet för det eviga – för Anden som blåser vart den vill. Det är på den punkten Jesus blir så främmande för oss. Det är det som gör att Jesus inte riktigt stämmer in. Han är helt förankrad i det som alltid är större. Gud.

Jesus inte bara träffar livets mål och mening. Han är totalt förankrad i detta målet och meningen. Och det gör honom främmande för oss. Han blir nästintill outhärdlig.

Ingen annan av oss är så förankrad i Gud, eller ens förstår vad det skulle innebära. Ingen av oss kan ens föreställa oss hur det skulle vara att vara så totalt förankrad i livets mening; så totalt öppen mot det som är större. Det är på den punkten Jesus blir så främmande för oss. Det är det som gör att Jesus inte riktigt stämmer in. Han är nämligen helt och hållet ett med livets mål och mening. Helt och hållet öppet för Gud som alltid är större.

Kanske är det något av det Petrus anar när han säger till Jesus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.”

I Jesus hade Petrus funnit dörren som inte är stängd. I Jesus hade Petrus funnit den öppna dörren mot det eviga – den öppna dörren som säger att livet är större än alla våra begränsingar. Den öppna dörren påminner oss om en verklighet som är större än vår tro och våra tvivel; större än vårt mod och vår rädsla; större än våra frågor och våra svar.

Och den dörren står öppen för oss.