Predikan: ”Beroende av Gud”

Predikan: ”Beroende av Gud”

Av Elisabet Ravelojaona, Norrmalmskyrkan 4 nov 2012

Dagens bibeltext: Matteus evangelium 5:1-12, Uppenbarelseboken  7:9, 13-17

Det lilla ordet ”om”

Du måste finnas, du måste! Hur kan du då överge mig? Det är författaren Vilhelm Moberg som berättar om Kristina från Duvemåla. Hon är en bit av vår svenska historia, från en tid då det var missväxt och fattigdomen och svälten tvingade folk att ge sig av till ett nytt land. För oss är det historia, men hennes öde delas av många andra människor som idag är på flykt i vår värld, varav några kommer till vårt land. Kristinas existentiella fråga om Guds existens och vem hon själv är i vår stora värld, delas av många. Det finns en rotlöshet hos många i vår tid, inte bara hos människor som har lämnat sitt hemland. Rötter handlar om mer än en plats. Att känna sina rötter handlar om att känna en tillhörighet någonstans. Kristina som alltid har varit så trygg och säker i sin tro har nu drabbats av tvivel. Livet har bjudit henne för mycket motstånd. Men hon vill, ja hon behöver verkligen få tro, annars rasar hennes värld. ”Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke, det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så. Ordet är om. Om jag bett alla böner förgäves. Om du inte finns till vad ska jag göra då? Vem skulle så tillslut ta emot mig efter döden?”

Kristinas fråga rör både livet här och vad som sker bortanför dödens gräns. Hennes behov av Gud är stort. Jag vore ingenting om du inte fanns. Många människor, både före och efter henne har känt på samma sätt. Jag kommer aldrig att glömma en artikel i DN under bosnienkriget då en ung kvinna intervjuades. Hon fick frågan hur hon kunde tro på en Gud efter allt som hon upplevt i ett krig där religionstillhörigheten spelade en så viktig roll. Hon tittade reportern länge i ögonen och svarade: ”Utan tron på Gud hade jag överhuvudtaget inte överlevt som människa.” Ibland är det i det mest utsatta läget som Gud blir tydlig, då när allt hopp tycks vara ute och när människan inte är mänsklig längre.

Att följa Gud, en fråga om attityd

När Jesus sitter på berget och talar med sina lärjungar om vad lärjungaskap innebär så berör han just detta totala beroende av Gud när han säger ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” Fattiga i anden betyder att vara medveten om sitt totala beroende av Gud (1). Som så många gånger tidigare skruvar Jesus till sitt budskap. Då, liksom nu, är det många som kopplar lycka till framgång, rikedom och makt. Men Jesus pekar på helt andra värden. Han sätter människan i ett sammanhang. Lycka handlar om att kunna visa barmhärtighet, att våga sörja och ta emot tröst, att vara ödmjuk och att våga lita till Guds kraft istället för sin egen. Längre fram i umgänget med lärjungarna talar han också om dem som grupp och det stöd de har i varandra. När vi möter dem på berget är det fortfarande i en tidig fas av deras relation och bergspredikan är något av Jesus programförklaring. Men när han berättar för dem om hur de bör leva så är det ingen regelbok han ger. Det har det omgivande samhället redan nog av. Lag efter lag har bäddats in i traditioner och riktlinjer, så många att det till slut är svårt för vanligt folk att känna till dem. Istället talar Jesus om attityd. Det är en förvandling som måste börja inifrån och som genomsyrar hela människan. Målet är godhet. Samma godhet som Gud står för. En godhet utan gräns (2).

Älska sin fiende?

Lite längre fram i Bergspredikan säger Jesus: Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga (3).

I de här meningarna finns många utmaningar för oss. För det första att leva i bön och att låta bönen bli en del av vårt vardagsliv. Inte bara något vi tar till när livet blir jobbigt, eller när vi inte vet vart vi ska ta vägen. Bönen och relationen till Gud, är så mycket mer än en snuttetrasa. Jesus utmaning till lärjungarna är att se bönen som ett sätt att leva, låta det påverka oss. Be för dem som förföljer er. När Jesus sa detta visste han att en del av dem faktiskt förföljdes för sin tro. Det sker alltjämt i många delar av vår värld. Jesus ord kan också gälla dem som vi har svårt för ibland. Att engagera sig i bön för någon påverkar oss mer än vi tror. När vi kliver ut ur oss själva så händer något, både med oss och med vår omgivning. Börjar vi be får vi ett annat perspektiv. Vi får hjälp att se på en situation, eller en person, från en annan vinkel. Det kan ge oss en ny förståelse och en ny ingång.

Liv efter döden?

För Kristina gäller hennes fråga om Gud både hennes liv här och nu, men där finns också en fråga som sträcker sig längre. Hon vet att hennes sjukdom kan leda till döden, vad ska då hända med hennes familj? Och vad ska hända med henne själv? Finns det en himmel? Finns det en Gud som tar emot henne när hon kommer?

Människor har i alla tider och alla kulturer gjort sig bilder av vad som händer efter döden. Också i Bibeln möter vi frågorna. När Paulus undervisar om uppståndelsen överhopas han av frågor. Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer? Han svarar med en bild: det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår, utan ett naket frö… Gud ger det den gestalt han har bestämt och varje frö får sin egen gestalt (4).

Bibelns texter om det som väntar bortom döden är symbolrika. De vill ge oss ett hopp. Ett hopp som förmedlats genom generationer. En del av symbolerna måste vi omskapa för att kunna förstå vad hoppet och befrielsen betyder för oss. Kanske är himlen för några av oss ett liv i Guds närhet utan stress. För andra är det frihet från övergrepp, eller ett liv utan hot. Själv tänker jag på ord som rättvisa, upprättelse och befrielse. I min inre bild ser jag Jesus öppna famn. En famn som väntar med ett iordningställt hus (5), där sängarna är bäddade och maten står doftande på bordet. Kanske blir det för oss som för lärjungarna när de varit ute och fiskat hela natten på Tiberiassjön. När de kommer in till stranden möts de av en man som uppmanar dem: Kom och ät! Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren (6).


1) I GT, framförallt i psaltarpsalmerna likställs ibland fattigdom med ödmjukhet och fromhet. Ex Ps 9:19, 40:18

2) Matt 5:48

3) Matt 5:43-45

4) I Kor 15:35-38

5) Joh 14:1-3 ”I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?”

6) Joh 21:12