Predikan: ”Död och Liv”

Predikan: ”Död och Liv”

Av Elisabet Ravelojaona, Norrmalmskyrkan 3 nov 2012

Dagens bibeltext: Lukas evangelium 12:4-12

Döden en del av livet

Allhelgonahelgen har kommit att bli en allt viktigare helg i vårt land. Många svenskar tar sig till kyrkogårdarna för att tända ett ljus, vid en anhörigs grav eller i en minneslund. Detta oavsett hur vår tro ser ut. Jag tror att det är en reaktion på vårt samhälle där döden har trängts allt längre ut i marginalen. Vi talar sällan om döden, trots att den är en så tydlig del av livet. Ja ibland är det som om vi inte ens vill tala om andra stunder i livet som också är mörka. Alltför mycket i vårt samhälle handlar om yta, om att lyckas och om att finnas på rätt plats vid rätt tillfälle. Men livet är så mycket mer än så. De mörka stråken i våra liv har också sin plats. Utan dem skulle livet vara platt. Jag tänker ibland på våra livserfarenheter som inslag i en väv. Där det vi varit med om får olika kulörer och där de ljusa och de mörka stråken blandas för att ge väven karaktär och skönhet. Det finns erfarenheter i livet som vi helst skulle vilja vara utan, men också de bidrar till det som är vårt liv.

Sorg känns i kroppen

Bibelns textsamlingar väjer inte för vare sig det som är svårt eller roligt i livet. Där finns texter om kärlek och hat, om sorg och glädje. Där finns texter om tvivel och djup stark tro. Där finns texter jag har svårt för och inte vill ta till mig, och där finns texter som jag älskar och ofta återkommer till. Precis så blandat är också livet. Redan tidigt i Bibeln, strax efter skapelseberättelsen kommer de mörka stråken som utmanar godheten. Livet är skört och det har en tydlig gräns. När livet förändras drastiskt, när den vi älskar blir sjuk, när döden kommer på besök och när ensamheten gör sig hemmastadd, då förlorar vi fotfästet för en stund. Och det är som det ska. Vi behöver våga känna i hela vår kropp vad det är som sker. När vi med vårt intellekt inte förmår att ta in vad som händer, så talar vår kropp för oss. Rövarhövdingen Mattis, i Astrid Lindgrens bok om Ronja, får se sin gamla vän Skalle-Pär dö i sina armar. Då ropar han: ”Han fattas mig! Han fattas mig så mycket att det känns som att knivar hugger i mitt bröst.” Och livet själv viskar till honom och till oss: Det här är också en del av livet. Stanna upp! Var kvar. Fly inte. Lovis, den trygga och jordnära kvinnan frågar sin man: ”Vill du att jag ska ta dig i min famn?” ”Ja gör det!”, gråter Mattis ”och du också Ronja”. Så står de där alla tre tillsammans i en tät omfamning och delar smärtan. En kram som famnar både sorgen efter Skalle-Pär, men säkert också sorgen över den bristande kommunikationen som funnits mellan Ronja och hennes pappa – och glädjen över att de nu har hittat till varandra igen.

Respektera och vörda Gud, Livet

Ett barns födelse och en människas dödsögonblick är tillfällen då livet vibrerar av närvaro och högtidlighet. Båda är en slags födelse och vi ställs inför livets mysterium. Vid både födelse och död blir det tydligt hur beroende vi är av varandra. Hur viktigt det är med nära och ärliga relationer, att inte behöva vara ensam. Hur viktigt det är att bli sedd och älskad som den jag är. Det är här någonstans som dagens evangelietext möter oss. En text som har en kärv ton. Jesus har nyss anklagat en man för att bara fokusera på utsidan, att tänka på vad som ser bra ut och att göra vad lagen säger bokstavligt istället för att förstå vad lagen avser. ”Ni rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av vinningslystnad och ondska. Begriper ni inte att han som har gjort utsidan också har gjort insidan? Nej, ge de fattiga vad som finns på era fat, så blir allt rent för er.” (1). Jesus kallar deras bokstavliga livsstil för hyckleri. Jag kan inte låta bli att göra kopplingar till sådant vi ser ske i vårt samhälle idag. Som när sparivern inom äldrevården ger en omänsklig vård. Eller när miljöfrågor ställs mot arbetstillfällen. Eller när ett valår helt plötsligt öppnar upp för sådant som annars har bromsats. Eller när de fina värdegrunderna i skolan eller på företaget inte håller i vardagen. ”Akta er för surdegen.” Den påverkar hela omgivningen. Det är lätt att dras med. ”Akta er för hyckleriet”, säger Jesus (2). Så fortsätter han vänd till lärjungarna: ”Jag säger till er som är mina vänner: Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men som inte kan göra mer.” Så talar han om att istället frukta Gud. Gud som står för både liv och död. Ordet frukta står här för att respektera och vörda. Respektera och vörda Gud. Respektera och vörda Livet självt. Vad är sant och viktigt i mitt liv och i ditt liv? Vad behöver jag prioritera, och du? Frukta och vörda livets ursprung!  Så kommer den starka kontrasten, den där vändpunkten som så ofta finns i Jesus undervisning. Den vi uppmanas att frukta är den som bryr sig om hur jag mår. Den som bryr sig om hur just du har det. ”Till och med hårstråna på ert huvud är räknade.” Och Gud känner till varje gång en liten sparv faller till jorden. Sparvarna som vid den här tiden var de fattigas offer i templet. Gud vet vad som sker. Gud vill dela vårt liv, både i glädje och i sorg.

Gud som närvaro

För mig är det verkligen en bas i min tro och i mitt liv – tanken om Gud som närvaro. Känslan att vi aldrig behöver vara ensamma. Den vetskapen finns där, så stark. Men det hindrar inte att det finns stunder där jag frågar mig var Gud är och varför vissa saker får ske. Varför Gud inte ingriper när vi ropar efter hjälp och när det som sker inte är rättvist. Och jag tänker att vissa saker kommer vi aldrig att förstå. Men också det får vi lägga i Guds händer. Och vi får tro på Jesus ord när han säger: ”Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.” (3). Den kristna tron är framförallt präglad av kärlek och hopp. Döden är en gräns för våra liv här och nu, men vi får tro att det finns liv bortanför den gränsen. Ett liv i gemenskap med Gud, Livet själv.

 

1) Luk 11:39-41

2) Fritt ur Luk 12:1

3) Joh 14:1-3