Predikan: Namnet

Predikan: Namnet

Predikan av Elisabet Ravelojaona, Johannes Döparens dag, 23 juni 2013

Luk 1:57-66:

Men för Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Jes 49:1-2:

Hör på mig, ni fjärran länder,
lyssna, ni avlägsna folk!
Herren kallade mig
redan i moderlivet,
han nämnde mig vid namn
redan i min mors sköte.
Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd
och gömde mig under sin skyddande hand,
han gjorde mig till en vass pil,
som han förvarade i sitt koger.

Ett efterlängtat barn

Ett barn är alltid en gåva, både till sina föräldrar och till oss som finns omkring. För dem som väntar och längtar efter barn kan det bli något som upptar en stor del av ens liv. För Elisabet hade det varit så. Hon och hennes man hade längtat, men så småningom tvingats acceptera att det inte var möjligt. De hade blivit för gamla och mänskligt sett var det för sent för barn, då Sakarias får ett oväntat besök under sin tjänstgöring i templet. En budbärare från Gud kommer för att berätta att Gud sett deras längtan och att de nu ska få ett barn. Ett barn med ett speciellt uppdrag från Gud. Men Sakarias har svårt att tro det han hör. Hur skall jag få visshet om detta? Jag är ju gammal och min hustru till åren. Ängeln reagerar på att Sakarias inte vill tro på budskapet: Du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker, eftersom du inte trodde på mina ord. När Sakarias kommer ut från templet kan han inte heller tala. En tid senare blir Elisabet. Glad och tacksam säger hon: Detta har Herren låtit ske med mig. Nu har han tänkt på mig och befriat mig från min skam bland människor (1). Det säger hon eftersom hon lever i ett samhälle och en tid där en kvinna inte anses vara fullvärdig, förrän hon fött ett barn.

Ett efterlängtat och älskat barn som föds. Vännerna gläds med föräldrarna. När de kommer för att omskära pojken, enligt judisk sed, förväntade de sig att han ska få pappans namn. Men mamman protesterar: Han skall heta Johannes. Vännerna vill inte tro henne, eftersom det namnet inte heller i hennes släkt. Men då frågan ställs till barnets pappa, så blir svaret detsamma: Johannes är hans namn. Samtidigt som Sakarias skriver ned orden, så släpper hans stumhet och han kan tala igen.

Namnets betydelse, en del av min identitet

Hela den här episoden berättar om namnets betydelse. Namnet säger vem människan är och sätter in henne i ett sammanhang. Namnen går ofta i arv och binder samman släkter. I den judiska traditionen är ofta namnets betydelse kopplat till Gud och Guds ingripande i människors liv. Johannes är ett hebreiskt namn och betyder ”Herren är nådig”. Ett namn som verkligen berättar om den längtan som hans föräldrar burit på och om de många böner som de bett till Gud och nu får se besvarade. Faktum är att också föräldrarnas namn påminner om det. Sakarias betyder ”Gud har kommit ihåg”. Elisabet betyder: ”Gud är fullkomlighet” och ”Min Gud har lovat”.

I vissa länder berättar namnet om platsen och tillfället då barnet föds. I somliga kulturer finns tanken att den som känner en annan persons namn också har en makt över den personen. I vårt eget land har vi sett hur traditionerna kring namnen har förändrats i takt med samhället. Det gäller släktnamnen och de många nya tilltalsnamn som kommit genom att vårt samhälle fått en allt större mångfald.

Men namnet är fortfarande viktigt. Vi ger våra barn namn vi tycker om och som har en personlig innebörd för oss. Individen växer in i sitt namn och ger det sin karaktär och prägling. Men det händer också att människor väljer att byta till ett namn de trivs bättre i. Det är inte ovanligt att vi skapar nya namn, smeknamn och kärleksnamn till varandra. Just för att namnet är så personligt och säger något om vår relation till varandra. Vi säger att ”Kärt barn har många namn”.

I Bibeln återkommer ofta namnens betydelse. Det gäller också Guds eget namn. I den judiska traditionen var Guds namn så heligt att det inte fick uttalas i sin helhet. Istället användes olika förkortningar och omskrivningar. Namnen var ofta beskrivningar av Gud och hängde ihop med Guds egenskaper. I Gamla testamentet finns en oändlig rad namn för Gud (2). Namn som Klippa, Herde, Skapare, Den Nådige, Räddare… När Gud presenterade sig för Mose sa han: Jag är den jag är. Säg till Israels barn att ”jag är” har sänt dig (3). Det hebreiska verbet ”att vara” handlar om en aktiv närvaro. Gud presenterar sig som den som vill vara aktivt närvarande i våra liv. Jesus använder också många olika namn när han talar om sig själv. Allt för att beskriva olika sidor av vem han är.

Johannes fick det namn som hans föräldrar valt åt honom ”Gud är nådig” och då han gick in i sitt uppdrag fick han tillägget Döparen: Johannes Döparen.

Känd av Gud och kallad

Mitt tilltalsnamn är en del av min identitet. Jag lyssnar när någon ropar mitt namn. Jag har också andra namn, som min familj och mina nära vänner har gett mig. Alla signalerar de olika saker. Namn är för mig också kopplat till relationer. Inte minst till dem som gett mig egna namn. Därför blir jag starkt berörd när jag i Uppenbarelseboken läser om hur Människosonen ger en vit sten till de troende (4). En sten med ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det. Ett nytt namn som Gud har gett oss. För mig blir det en bild av en stark gemenskap och en personlig relation mellan Gud och varje enskild individ. Gud känner vårt innersta namn. Jag tänker att vi alla längtar efter att bli helt sedda för dem vi är, fullt ut förstådda och älskade. Men ingen människa kan älska så totalt. Vår kärlek kan sträcka sig långt och bära mycket. Men vi kan aldrig nå in i en annan människas innersta, även om vi skulle vilja det. Vi kan aldrig ”läsa” en annan människas tankar, behov och längtan. Den vi vill närma oss, måste alltid visa sig, genom att öppna sig och berätta hur det är. Bara Gud kan se innanför och bortanför allt. Därför ger Gud dig ett särskilt namn, som berättar om hur mycket Gud faktiskt älskar dig för just den du är.

Jesajatexten, som vi läste i början av gudstjänsten, är ett av många exempel i Bibeln på hur människor är övertygade om att de har kallats av Gud till en specifik uppgift, redan då de låg i sin mammas mage. Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. Nämnd vid namn, så tidigt. Kallad att vara Guds barn, men också så småningom Guds medarbetare. Men det räcker inte att någon kallar på oss, för att vi ska bli en medarbetare. Det räcker inte att någon känner oss, för att en relation ska byggas. Vi måste också säga vårt ”ja”. En relation skapas då ett jag möter ett du. Det finns alltid en ömsesidighet. Gud tvingar ingen till sig.

Att bli sig egen, bli vuxen – också i relation till Gud

Profeten Hosea beskriver det med orden: När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig (5). Så fortsätter profeten att beskriva det med bilden av en förälder som tar hand om sitt barn: Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta. En förälder som älskar sitt barn, vill ge barnet det bästa och dra i de trådar man tror behövs. Men barnet har alltid en egen vilja och måste gå sin egen väg. Så är det också med vår relation till Gud. Gud kallar och vi får säga vårt ”ja” eller ”nej”. I relationen mellan barn och föräldrar behöver vi som barn separera ut oss, bli självständiga och hitta vår egen väg, innan vi kan hitta tillbaka till våra föräldrar och så få en vuxen relation till varandra. Det är en process som kan vara smärtsam både för föräldrar och barn, där det för båda parter handlar om att släppa taget om varandra. Samma process kan ibland behövas mellan Gud och en människa. Det är vad som beskrivs i Lukas evangelium, i berättelsen om en son som ber om förskott på sitt arv. Ett arv han lever upp och sedan blir utblottad. Till slut bestämmer han sig för att återvända till pappan och be att få jobba på hans gård som anställd. När han kommer ställer pappan istället till med en fest (6).

I samma berättelse finns också en äldre bror, som hela tiden stannat hemma och skött gården. Han blir arg när pappan ger den yngste en fest, fina kläder och en dyrbar ring. Pappans svar är tydligt: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen (7). Ibland vet vi vad vi har, först då vi saknar det, eller då vi kan se på det med lite distans. Gud har ett alldeles eget namn för oss och det är upp till oss om vi vill ta det till oss.


Motgångar möter mig –
aldrig du stöter mig
bort från din goda
och heliga famn.
Människor glömmer mig,
Herre du gömmer mig
intill ditt hjärta
och nämner mitt namn.
(Psalmer & Sånger 375:2 Jesus, det skönaste)

1) Luk 1:5-25

2) Det finns två hebreiska ord som översätts med ”Gud”. El = gudomligheten. Gud som har makt och är av gudomlig natur. Elohim = pluralform, som inte betyder gudar, utan den Ende som i sig själv har alla gudomliga egenskaper. Till skillnad mot dessa finns också ett personligt namn: Jahve. Av vördnad används dock ofta istället namnet Adonai, Herren, vid läsning av skrifterna.

3) 2 Mos 3:13-16

4) Upp 2:17

5) Hos 11:1-4

6) Luk 15:11-32

7) Luk 15:31-32

Tags: