Salt, ljus och kamelspillning

Salt, ljus och kamelspillning

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 6 november 2016
Alla helgons dag

Jesus sade: ”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.

Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.”

(Matteusevangeliet 5:13–16)

På 400-talet gjordes ett tillägg till den urgamla dopbekännelse som kommit att kallas den apostoliska trosbekännelsen. Tillägget lyder: communio sanctorum, ”de heligas gemenskap” (i gamla översättningen: ”de heligas samfund”).

Den lilla frasen är i all sin enkelhet mångtydig. Den kan betyda att kyrkan är en gemenskap av människor som förenas i de heliga handlingar vi kallar sakrament, som dopet och nattvarden.

En annan betydelse av frasen ”de heligas gemenskap” är att kyrkan är en gemenskap som består av människor som var och en och tillsammans är heliga eftersom de alla tillhör Den Helige.

Men anledningen till att den här lilla frasen infördes var för att lyfta fram att kyrkan inte bara är en gemenskap som sträcker sig över rummet (dvs. att den förenar människor från olika länder och kulturer), utan att den rentav sträcker sig över tiden. Vi som försöker leva Kristuslivet i vår egen tid och i våra olika sammanhang är förenade genom tron med en sky av vittnen som levt, trott och hoppats långt före oss. (Heb 11:39–12:1)

Tanken på Jesu efterföljare som en helig gemenskap (eller en gemenskap av heliga) går igenom hela Nya testamentet. Att denna gemenskap till och med övergår tidens gränser är inte alltid så framträdande – även om det förekommer på några ställen. Men att den åtminstone övergår rummet är en grundläggande tanke som återkommer gång på gång. Det berättas om hur de kristna möts; firar gudstjänst tillsammans; att de ska bära varandras bördor; att de ska bygga upp varandra i tro; att de helt enkelt tillhör varandra.

I sitt brev till de kristna i Efesos skriver Paulus (eller vem som nu har skrivit Efesierbrevet) att han ber till Gud på sina knän att de ”tillsammans med alla de heliga [ska förmå att] fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er” (Ef 3:14–21).

Det är tillsammans vi upptäcker mer av Kristi kärlek. Men denna gemenskap är inte bara till för att vi själva ska få sitta och gotta oss åt Kristi kärlek i vår kyrka. De heligas gemenskap är en gemenskap för världens skull. Jesus talar om detta i sin Bergspredikan. I några få korta meningar hinner han få in tre bilder för att beskriva detta. Han talar om sina lärjungar som salt, som ljus eller lampa, och som en högt belägen stad.

Jag tänkte att vi skulle kunna stanna till vid var och en av dessa tre bilder, och jag föreslår att vi börjar med ljuset:

Ni är världens ljus. … När man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Först kan det låta förmätet. Vad är det vi ska visa upp? Goda gärningar? Har vi några, och är de i så fall något att skylta med? Och hur kan Jesus säga så när han lägra fram i samma predikan faktiskt tar avstånd från dem som står på torget och i gatuhörnen och skyltar med sin fromhet? Och hur stämmer det med hans ord om att när man ger en gåva till en behövande ska man göra det så anonymt och dolt som om inte ens egen vänsterhand är medveten om att den högra handen räcker fram gåvan? (Matt 6:1-8, 16-18)

Men när Jesus uppmanar sina åhörare att låta deras ljus lysa för människorna handlar det mindre om att skylta med goda gärningar och mer om att faktiskt göra dem. Att låta ljuset lysa för människorna handlar om att människor runtomkring över huvud taget ska få del av det goda. På ett annat ställe i evangeliet säger Jesus: ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva.” (Matt 10:8)

Det handlar alltså inte ens om att börja ”hitta på” goda saker, utan att reflektera den godhet och den kärlek man redan har fått ta emot fritt och för intet av Gud. Därför börjar det inte ens med handlingar, utan med ett förhållningssätt. Det börjar med ett förhållningssätt som har sin grund i Guds nåd mot oss.

De som har anat vad rätt och rättfärdighet kan vara, genom att själva ha fått ta emot Guds rättfärdighet, kan hungra och törsta efter en värld som genomsyras av rättfärdighet.

De som har anat något av vad barmhärtighet kan vara, genom att själv ha mött barmhärtighet, kan visa barmhärtighet mot andra.

Jesus utvecklar sedan sin bild av ljus i världen med bilden av staden på berget:

En stad uppe på ett berg kan inte döljas.

Var anlägger man en stad? I antiken anlade man ofta staden uppe på en höjd av försvarsskäl. Men det Jesus tar fasta vid här är inte anledningen till att man anlade städer så (dvs. att sådana städer var svårare att inta än städer på slätterna eller i dalarna), utan helt enkelt att en stad uppe på ett berg syns. Var och en som kommer resande kan se staden där uppe på berget. Det är ingen tvekan om att den finns där. Den syns bara genom att finnas till.

Ibland betonar vi att kyrkan behöver bli mer synlig i samhället. Det är sant och riktigt. Men Jesu ord om staden på berget är inte ett sätt att förklara hur kyrkan – eller ens enskilda kristna – ska kunna marknadsföra sig bättre. Lite tidigare har Jesus sagt att de faktiskt inte ens ska vänta sig att bli populära – tvärtom:

Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. … På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid. (Matt 5:11 –12)

I de heligas gemenskap över tid och rum delar vi inte bara erfarenheter av glädje, utan även erfarenheterna av motgångar och besvikelser.

Jesu ord om staden på berget är inte ett tal om hur kyrkan ska bli mer synlig i samhället. De handlar egentligen inte ens om hur de kristna ska bli mer synliga, utan om världens behov av ljus så att människor kan se – inte se oss, utan se Gud: ”Ert ljus skall lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” Eller med ärkebiskop Nathan Söderbloms ord: ”Helgon är sådana som med sina liv har visat att Gud lever.”

Men innan Jesus talar om ljuset och staden berättar han om saltet:

Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.

Vad menar han? Vad innebär det att vara ett salt för jorden? Precis som nu för tiden användes salt för konservering. Men risken finns att det enda vi hör i Jesu ord om saltet är att kyrkan ska vara konserverande; värna traditionella värderingar; bevara för bevarandets skull. När Jesus talar om lärjungarna som jordens salt är det möjligt att det istället är något annat hos saltet han tänker på än att det är ett konserveringsmedel. Kanske är det så att Jesus här förenar två bilder. Den ena bilden hämtar han i så fall från öknens beduiner, och den andra från Jerusalems tempel.

I sina ugnar använde beduinerna kamelspillning som bränsle, och salt som katalysator i förbränningsprocessen. Så kanske handlar Jesu ord om världens salt att lärjungarna fungerar som katalysatorer i världens helgelseprocess. Men problemet med den här bilden är att efter hand bildades det ämnen som gjorde att saltet förlorade sin egenskap som katalysator. Saltet miste, så att säga, sin kraft. Därför är det möjligt att bilden av Jesu lärjungar som katalysatorer är tänkt att kompletteras med en annan av saltets funktioner:

Även i templet spelade salt en viktig roll. I Mose lag stod det att till alla offer skulle man offra salt: ”Saltet som hör till förbundet med Gud” (3 Mos 2:13). Det fanns till och med ett särskilt uttryck i lagen: ”saltförbund”. Exakt hur det gick till att ingå ett saltförbund vet vi inte, men ett saltförbund var ett förbund ”med oföränderlig giltighet inför Herren” (4 Mos 18:19; 2 Krön 13:5).

När Jesus talar om sina lärjungar som jordens salt kan det alltså handla om deras kallelse att leva och verka i världen som ett tecken på att världen tillhör Gud. Jesu lärjungar är ”saltet som hör till förbundet med din Gud”. De bär världen inför Gud. De bär världen till den Gud som lever och verkar i världen.

Att vara salt är att vara ett talande och synligt tecken på att världen är Guds värld – den Gud i vilken vi alla lever, rör oss och är till. Levande Gud. Livets Gud.

Den Gud som i begynnelsen med sitt eviga Ord Kristus sade ”Varde ljus”.

Den Gud som blåste in sin livgivande Ande så att människan blev en levande varelse.

Den Gud som såg på allt skapat och såg att allt hade skapats gott, och skapats till att vara gott, och göra gott.

Så, kära medheliga syskon i Kristus! Hur gestaltar vi detta tecken i vår tid och i våra sammanhang? Hur gestaltar vi att världen ännu är och förblir Guds värld – vad än andra makter vill lura oss att tro? Hur gestaltar vi det i våra egna vardagsliv och i vårt gemensamma liv som församling och som delaktiga i den världsvida kyrkan för vilken varken rummet eller tiden egentligen inte sätter några gränser?

Kanske är det bara fantasin som sätter gränser. Och vi får fantisera tillsammans – i helig fantasi.