Sedan ska jag eventuellt få tillfälle att vila ut

Sedan ska jag eventuellt få tillfälle att vila ut

 

Predikan av Stefan Albinsson, Norrmalmskyrkan den 18 september 2016

Konfirmationsgudstjänst sjuttonde söndagen efter trefaldighet

17-e-tref

Predikaren 5:9–15; Första Timotheosbrevet 6:7–11; Lukasevangeliet 12:13–21

 

Idag har jag tänkt att vi bara ska göra tre korta nedslag i dagens Jesusberättelse ur Lukasevangeliet.

Det första nedslaget är när Jesus säger: ”En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” Och kanske lite mer ordagrant ungefär så här: ”Inte ens om någon människa skulle ha ett överflöd av ägodelar är de hennes liv”

Men har Jesus verkligen rätt i det? Är det inte precis tvärtom? Är det inte så vi – och kanske andra runtomkring oss – definierar oss eller tänker på oss: utifrån det vi har, eller avsaknaden av det vi har; kläderna, vilka grejer vi har, hur vi inreder våra hem – om vi nu har ett hem att inreda? Är det verkligen inte just sådant som gör oss till dem vi är eller hur andra uppfattar oss?

Ta en liten stund och fundera på om du anser att Jesus har rätt i sitt påstående att en människas liv inte beror av överflöd på ägodelar.

Och sedan kan du leka med tanken att om Jesus har rätt, så att en människas liv faktiskt inte beror av ägodelar, och fundera på vad skulle det påståendet då kunna betyda för hur du ser på dig själv – vare sig du faktiskt har ett överflöd av ägodelar, eller inte har det.

Och sedan skulle du kunna fundera på vad Jesu påstående – om det skulle stämma – skulle kunna betyda för hur du ser på andra.

Det andra nedslaget i texten är när mannen i Jesu liknelse säger till sig själv: ”Du kan vila ut.” Eller egentligen säger ju mannen att det är först när han har rivit sina gamla lador och låtit uppföra de där betydligt större varianterna, och dessutom sett till att få hela den rika skörden och allt annat han äger inbaxat och på plats i ladorna,  ska han få tillfälle att äntligen säga till sig själv: ”Du kan vila ut.”

Men innan han kan tillåta sig vilan måste han alltså se till att få ordning på sitt överflöd av ägodelar och sin skörd. Dessutom måste han försäkra sig om att han kommer att få behålla alltsammans så att han kan få njuta av det. Och vi kan väl föreställa oss – även om Jesus inte uttryckligen säger det – att det som en självklar del i byggplanerna även ingick rejäla inbrottssäkra lås och ett välutvecklat larmsystem.

Först kan mannen i liknelsen tillåta sig att vila ut. Varför då? Jo, är det inte för att han tänker sig att ända fram till dess står hans liv på spel? Den enorma skörden och ägodelarna är ju hans liv.

Kanske ser han på den goda skörden som tydliga bevis på att han är en människa som Gud särskilt har välsignat. Och säkert gav detta överflöd honom status och position i umgänget med andra. Men om allt detta skulle gå förlorat – vem är han då? Övergiven av Gud? Föraktad av människor? Kanske skulle han även förakta sig själv?

Alltså har han inte råd – trots att han är så ofantligt rik – att tillåta sig själv en paus och att vila ut, förrän han verkligen har försäkrat sig om att ingenting av allt det han äger går förlorat.

Det här ordet som i vår svenska bibelöversättning heter ”vila ut”, läste vi faktiskt i gudstjänsten i kyrkan för ett par söndagar sedan i ett löfte och en inbjudan från Jesus. Det var en kort liten bibeltext från Matteusevangeliet. Och trots att texten var så kort fick ändå ordet ”vila ut” plats där inte bara en, utan två gånger:

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. (Matteusevangeliet 11:28–30)

Det som i alla fall jag tycker är en utmaning i detta är att Jesus säger att vilan kan finnas redan här och nu – hos honom.

Men om vi tror att vi kommer att finna den först när vi har byggt våra stora lador, bärgat den stora skörden, och fått upp rejäla lås så kommer vi aldrig att komma fram till vilan. Varför då? Jo, för de lås finns inte som gör att vi någonsin kommer att vara helt säkra på att ingen ändå bryter sig in och lägger beslag på det vi håller kärt. Nu är det väl inte så många just av oss som verkligen äger vare sig stora jordar eller lador, men alla de andra sakerna vi omger oss med i våra liv och som vi definierar oss med – sättet vi klär oss på, prylarna, …

Och så det tredje och sista nedslaget i texten – det är de tre avslutande orden i dagens evangelieläsning, som ju även är temat för den här gudstjänsten: ”Rik inför Gud”.

Vad betyder det? Att det enligt Jesus inte verkar vara detsamma som att ha en massa grejer, så långt har vi nog förstått vid det här laget, men vad är det istället att vara rik inför Gud?

På flera ställen i evangelierna berör Jesus vad det rör sig om genom att citera två verser från Bibeln: ”Du skall älska Gud av hela ditt hjärta…” (Femte Moseboken 6:5) och ”Du skall älska din medmänniska som dig själv…” (Tredje Moseboken 19:18) Och då inte bara som en fin princip i teorin utan väldigt många gånger i praktisk handling.

Men förutsättningen för att jag ska kunna göra det – att jag ska kunna älska på ett ”vilsamt” sätt – är att jag först har klart för mig att Gud – tillvarons grund, livets ursprung och livets mål – i vilken vi lever, rör oss och är till – älskar mig!

Jag vet – det är skitsvårt! Och så sätter jag istället mitt hopp till att mina ägodelar älskar mig – som något slags surrogat för Gud som jag inte är lika säker på. Och det om något är ju dåraktigt – eftersom om det är något jag borde kunna vara helt säker på, är det ju att mina ägodelar förr eller senare kommer att överge mig eller bedra mig. De kommer att gå sönder, de kommer att komma bort, bli stulna, förlora i värde eller kanske helt enkelt inte kommer att vara lika roliga längre – och jag kommer dessutom aldrig kunna ta med mig dem till andra sidan graven.

Så åtminstone jag – Stefan – behöver i alla fall för egen del fundera på varför det är lättare för mig att tro att mina ägodelar älskar mig, än att Gud älskar mig. Gud som är kärlek. Gud som i Jesus Kristus säger till oss: ”Kom till mig, alla ni som är tyngd av bördor – jag skall skänka er vila.”

Stefan Albinsson