Spelar det någon roll vad vi tror?

Spelar det någon roll vad vi tror?

Här är den första predikan av fyra på temat ”Spelar det någon roll vad vi tror”?

Den hölls av Stefan Albinsson den 1 september.

”Spelar det någon roll vad vi tror?”

Jesus sade: ”Varje skriftlärd som har blivit himmelrikets lärjunge är alltså som en välbärgad man som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt. (Matteusevangeliet 13:52)

För några dagar sedan dök det upp ett foto på mitt nyhetsflöde på facebook. Det var en fruktansvärd bild från den senaste tidens våldsdåd i Egypten. Jag tror att bilden ursprungligen hade skickats från någon kristen organisation och sedan hade någon annat delat bilden så att den dök upp hos mig. Det var ett foto på en grupp döda människor i en hög. Bilden var försedd med en text: ”Kristna dödade av muslimer.” Vi vet att många av våra kristna trossyskon i Egypten har det fruktansvärt. De behöver vårt stöd, de behöver vår röst, de behöver våra förböner. Bildtexten var på ett sätt sann. Men ändå gjorde den mig beklämd. Och jag återkommer till det lite längre fram.

Spelar det någon roll vad vi tror? Det finns i och för sig många andra frågor som vi skulle kunna fundera på och som skulle vara värda en egen temaserie. En sådan fråga skulle ju kunna vara ”Spelar det någon roll att vi tror?” Och då handlar det kanske lite mer om vad vi egentligen menar med tro, och hur troende vi behöver vara, och om det går att gradera tro.

Lite av det kommer vi i och för sig att beröra i gudstjänsten nästnästa söndag. Men den huvudrubrik som vi som har föreslagit för den här temaserien som helhet är alltså ”Spelar det någon roll vad vi tror?” Det handlar alltså mer om innehållet i tron. Det som med ett fint ord kallas ”dogmatiken”. Spelar det någon roll? Eller går det liksom bra att tro lite vad som helst?

Så spelar det någon roll vad vi tror? Och då tänker jag så här: Så länge vi utger oss för att vara en kristen kyrka finns det ett gäng ”saker” som inte kan tänkas bort. Jag säger inte att de får tänkas bort, utan att de helt enkelt inte kan tänkas bort. De här sakerna är kanske inte själva tron, men de är liksom det stoff som kristen tro formas av; eller kanske vi kan säga att de snarare bildar den rymd i vilken kristen tro finns.

Till de sakerna som då inte kan tänkas bort hör en till synes så självklar sak som världen. Det verkar kanske så självklart så att det inte ens behöver sägas. Men det finns ju faktiskt trossystem där det inte alls är så givet att det finns en verklighet, utan att allt bara är en illusion. Så: världen, tillvaron, verkligheten.

Till det som inte kan tänkas bort hör även Gud, och rentav Gud treenig. Märk väl: Jag sa nu inte att för att vara kristen måste du tro på treenigheten. Jag sa att Gud treenig inte kan tänkas bort. Och på vilket sätt jag menar att Gud treenig inte kan tänkas bort skulle jag nog behöva ägna en hel predikan åt, men det är inte den här predikan…

Till det som inte kan tänkas bort hör även kyrkan. Och då menar jag inte i första hand hur den ska vara organiserad, eller vad som är en kyrka, eller att en måste ha ett visst form av medlemskap. Jag menar bara helt enkelt att kristen tro och kristen praktik på något sätt alltid är en gemensam sak med fler än en själv.

Och till det som inte kan tänkas bort hör också Bibeln – inte minst av den enkla orsaken att det är i Bibeln vi hör talas om Jesus. Och vi kan inte heller koppla bort Gamla testamentet från Bibeln eftersom Jesus då blir obegriplig (det har gjorts försök, och alltid med antisemitism som följd).

Världen, Gud, Kyrkan, Bibeln… Det är förstås inte en heltäckande lista. Jag mest konstaterar att det finns stoff som kristen tro formas av, eller saker/fenomen/storheter som bildar den rymd i vilken kristen tro finns – som Världen, Gud, Kyrkan, Bibeln…

Och de här ”sakerna” ger ju i sin upphov upphov till en mängd olika traditioner, föreställningar, uppfattningar, förhållningssätt, praktiker… Och de, i sin tur, utgör liksom det enorma materialet vi har i förrådsboden.

Men, hur som helst: Vi kan ha tillgång till allt i vår förrådsbod, utan att det egentligen spelar någon större roll ändå. Eller att det vi bygger av det rentav är skadligt. Skadligt redan för oss som är indragna i det, och skadligt för vår omvärld.

Det finns ju ganska många idag som menar att religion per definition är skadligt – inte minst så kallad organiserad religion. Jag håller inte med om det. Den kan bli skadlig, men jag tror inte att religion i sig är skadlig. Däremot ligger det ett stort ansvar på den ena eller andra religionens utövare vad de gör med den uppsättning de har i just sitt förråd. Men så är det även med människor som ansluter sig till låt säga ateismen. Det ligger ett stort ansvar på utövarna av vilken livsåskådning det än må vara, vad de gör med denna livsåskådning. Och liksom för alla andra religioner och livsåskådningar gäller det även kristendomens utövare.

Och därför tror jag att vi behöver fundera över vilka principer som kan vara lämpliga att använda för hur vi ska tolka tron, hur vi ska leva den, hur vi ska praktisera den. Jag brukar kalla sådana principer för läsriktning.

Det här med läsriktning finns redan i Bibeln. Och det finns faktiskt i Bibeln lite olika förslag på sådana läsriktningar, så till och med den som kallar sig bibeltroende eller rentav bokstavstroende är ändå så illa tvungen att reflektera över vilken läsriktning en ska välja för sin tro. Enligt Matteus- och Markusevangelierna menade Jesus att förståelsen och tillämpningen av det som vi kristna kommit att kalla Gamla testamentet ska grunda sig på två bibelverser: den ena versen handlar om att älska Gud med hela sitt hjärta; den andra att älska sin medmänniska som sig själv.

Det betyder för det första att de där två bibelorden skulle tolka varandra så att detta att älska Gud innebär att älska sin medmänniska, och att älska sin medmänniska innebär att älska Gud.

Och det betyder för det andra att allting annat i Bibeln skulle filtreras, tros, tolkas och tillämpas genom dessa båda bibelverser. Jesus föreslår alltså (i alla fall enligt Matteus och Markus) att allting i Bibeln ska läsas och tillämpas i en riktning som stämmer överens med orden om att älska Gud och medmänniskan. Det är det jag kallar för en ”läsriktning”.

Men – när Jesus plockar fram de där två buden och utgår från dem i sin läsning av allt annat i Bibeln, då är det ju ett val som Jesus gör. I princip skulle ju Jesus ha kunnat välja några helt andra bibelverser, och därmed fått helt andra resultat. Det är alltså ett val Jesus gör. Han väljer en läsriktning bland tusentals andra möjliga läsriktningar.

Och det är här vårt ansvar kommer in. Jag tror att det är vårt ansvar att göra sådana val. Vi kan förstås göra sådana val var och en av oss för sig, och det tror jag också att vi gör, och måste göra. Men om vi nu på något sätt är en kyrka eller en församling behöver vi också tillsammans fundera på vad som ska vara denna gemenskaps läsriktning. Inte bara vår läsriktning av Bibeln, utan av hela tron, och hur vi kan leva denna tro både i våra enskilda vardagsliv och här i kyrkan. Och jag tror att det spelar en oerhört stor roll vad vi då väljer för läsriktning; vilka principer vi utgår ifrån.

Säkert har vi alla någon gång mött människor som säger: ”Personligen har jag inget problem med det där, men min Bibel säger att…” eller ”Det är inte jag som säger så här, men min religion…” Men det är att förvanska tron till en undanflykt från eget ansvar. Jag tror att det är vårt ansvar att välja läsriktning. Och det är utifrån vårt val av läsriktning som vi sedan som den välbärgade mannen i Jesu liknelse kan ta fram både nytt och gammalt ur förrådet. Och då förhoppningsvis på ett sätt som svarar mot Jesu ord om att vara himmelrikets lärjunge.

Det här kan låta som teologiskt finlir, men det handlar faktiskt bland annat om vad vi ska ha Norrmalmskyrkan till. Vad är det vi ska stå för? Och vad är det vi ska göra? Och vad ska vi inte göra? Vilka principer ska vi utgå ifrån när vi så att säga plockar fram nytt och gammalt ur vårt förråd, vilket faktiskt är vad vi hela tiden gör i våra gudstjänster, i våra sammanträden och beslut, i våra bemötanden, i våra olika aktiviteter, styrelsemöten, i våra kyrkgrupper, körer, serveringskommittéer, ungdomsverksamheter, kort sagt: som kyrka på Norrtullsgatan, i Vasastan, Stockholm, Sverige, Världen.

Kommer du ihåg den där bilden jag talade om tidigare – bilden med texten: ”Kristna dödade av muslimer”? Bildtexten var på ett sätt sann. Det var ju faktiskt vad bilden föreställde. Men jag blev ändå beklämd av den där texten. För på vilket sätt hjälper en sådan text någon? På vilket sätt bidrar den till att förhindra att liknande våldsdåd händer igen? Vad för en slags människosyn; vad för en slags världsbild befäster en sådan text; en sådan tolkning av bilden?

Kristna dödade av muslimer.” Bakom den formuleringen döljer sig någonstans en viss läsriktning – en läsriktning som i sin tur leder till att en kan tala om människor på ett visst sätt. Inte bara hur en ska se på andra religioner än den egna, utan hur en ska se på själva MÄNNISKORNA av annan religion. ”Kristna dödade av muslimer.” Visst, det var vad bilden föreställde. Men den tanke som for igenom mitt huvud när jag såg bilden var att det också hade varit sant om bildtexten istället hade varit: ”människor dödade av andra människor”.

För hur undviker vi att gå på den ständiga objektifieringen eller avhumaniseringen som vi hela tiden kan förledas att svälja och som består i att reducera vår nästa till en religion eller en ålder eller en etnicitet eller en sexuell läggning eller vad det nu kan vara? Vilka skyddsmekanismer kan vi hitta i vår tro så att vi inte köper den objektifiering och avhumanisering som rullar ut mattan för våldet i alla dess former att bara få fortsätta och eskalera. Vilka principer blir viktiga eller rentav nödvändiga för att vår tro ska kunna spela en god roll? Kan rentav det vi tror, och det sätt vi väljer att tolka och utöva det vi tror, kan det hjälpa oss att se att både offer och förövare i grunden är våra medmänniskor – och det inte bara som en allmänt trivsam tro, utan som en passionerande, brinnande övertygelse som inspirerar till förändring av oss själva, och av vår omvärld – en förändring som inte är avslutad förrän varje människa på den här planeten bemöts med respekt och värdighet?

Men en behöver väl inte vara kristen för att komma fram till en sådan människosyn? Nej.

Och en behöver väl inte tillhöra en kristen kyrka för att arbeta för en sådan förändring? Nej.

Men om vi nu har anslutit oss till kristen tro, och om vi nu ska vara kyrka, då kan det ändå handla om att vi ur just vårt förråd tar fram det vi har, tror och gör som kyrka, på ett sådant sätt så att det vi har, tror och gör faktiskt spelar roll. Låter det för stort för oss? Kanske. Men jag vet faktiskt inte om vi har vare sig tid eller resurser att ägna oss åt något mindre än det.