Spelar det någon roll vad vi tror? Del 2.

Spelar det någon roll vad vi tror? Del 2.

Här är den andra predikan av fyra på temat ”Spelar det någon roll vad vi tror?”
Den hölls av Stefan Albinsson den 8 september.

Spelar det någon roll vad just vi tror? Spelar det någon roll att vi som råkar hålla till i Norrmalmskyrkan funderar på vad vi tror, på vad av allt vi var och en tänker och tycker och tror ska så att säga även vara Norrmalmskyrkans gemensamma tro? Jag tror det. Rättare sagt, jag är övertygad om det. Jag skulle till och med vilja gå så långt så att om det inte spelade roll så finns det inte så stor anledning till att hålla på att vara kyrka över huvud taget.

Nu vet jag att det här med att försöka formulera en gemensam tro inte är särskilt lätt. Av flera orsaker. I den här församlingen, liksom i många, många andra församlingar oavsett samfundsbeteckning (eller rentav oavsett religionsbeteckning) har betoningen många gånger varit att det viktiga är att församlingen tror rätt.

Och förstå mig rätt nu, för även om också jag tror att sanningsfrågan är viktig (dvs. att det på vissa områden finns det som kan vara mer rätt och det som kan var mindre rätt), har många gånger denna iver att vara ”Den Rättrogna Församlingen” gjort att många, många i den gemenskapen har hållit tyst; hållit inne med hur en egentligen tänker och tycker och tror, eller inte tror. Och så har samtalet avstannat. Och den tro som skulle kunna växa, fördjupas, utvecklas och bli meningsbärande har liksom inte fått chansen att göra det. Och hur ska vi då ens någorlunda kunna ringa in vad som skulle kunna vara befriande sanning i vår tid? Hur ska vi då ens någorlunda kunna formulera en tro tillsammans som spelar roll?

Som predikotext idag har jag valt ett stycke ur Matteusevangeliet:

Jesus sade till sina lärjungar: ”Akta er för fariseernas och saddukeernas surdeg.” Då förstod de att det inte var för surdeg i bröd han varnade dem, utan för fariseernas och saddukeernas lära. När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” De svarade: ”Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.” – ”Och ni”, frågade han, ”vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 16:11b–19)

I dagens text kastas vi in i konflikter. Här ställs några som kallas fariseer och några som kallas saddukeer mot en liten grupp som bekänner sig till Jesus. ”Akta er noga för fariseernas och saddukkeernas surdeg”, sa Jesus till lärjungarna.

Vad tänker du på när du hör ordet farisé? Antagligen inget positivt. På svenska liksom på andra språk används ordet farisé om en falsk människa som vill ge sken av att vara väldigt from och fin och god, men som innanför skalet är en ganska rutten person. Och felet till att ordet farisé har kommit att få den betydelsen är i långa stycken Nya testamentets, och inte minst Matteusevangeliets, fel. Ja, jag sa ”fel”. För även om det säkert fanns fariseer som var just så där skenheliga, så var troligen långt ifrån det stora flertalet av dem det.

Fariseerna var en judisk grupp på Nya testamentets tid som tog sin utgångspunkt i tanken på att hela Israel (inte bara prästerna, utan hela nationen) var Guds folk; ett folk som hade fått ta emot Guds ord som en nåd och en gåva. Och utifrån denna övertygelse arbetade fariseerna hela tiden med frågan om hur Guds ord – som Guds folk hade fått ta emot för flera år tusen år tidigare i ett samhälle som såg helt annorlunda ut det de levde i nu – hur detta ord skulle tillämpas och efterföljas i deras egen tid. Det fanns säkert de fariseer som var skenheliga och falska, men det stora flertalet drevs antagligen av en ärlig och äkta längtan efter att i kärlek och tacksamhet till Gud leva Guds ord i vardagen.

På Jesu och Nya testamentets tid fanns det många inriktningar av den judiska tron; och de här olika inriktningarna och grupperna företrädde olika tolkningar och olika sätt att praktisera tron på. De två mest tongivande grupperna vid den här tiden var fariseerna och saddukkerna, men det fanns även många andra grupper. En sådan grupp hade ännu inte fått något bestämt namn, men den skulle med tiden komma att kallas nasareer eller kristianer, dvs. sådana som följde Jesus från Nasaret som dem menade var den utlovade Kristus. Nu förenklar jag det. För det fanns förstås olika varianter av ala de här grupperna och det var kanske inte alltid helt vattentäta skott, utan det fanns även alla möjliga sorters blandvarianter.

Men om du skulle gissa  – och om du då får välja mellan de två största, mest tongivande grupperna i det judiska samhället på Jesu tid, fariseerna och saddukkerna  – vilken av dessa två grupper tror du hade mest gemensamt med de Jesustroende? Vilken grupps teologi och synsätt var de Jesustroendes teologi mest lik? Jo, fariseernas. Och jag tror att en stor anledning till att evangelieförfattarna, och då inte minst Matteus, hela tiden framställer fariseerna i så dålig dager, för att inte säga smutskastar dem… Jag tror att anledningen till att fariseerna framställs i så dålig dager, beror just på att fariseer och jesustroende på så många punkter var så förvillande lika. Det är ganska mänskligt att göra så.

Matteusevangeliets Jesus är inte kristen. Alltså han är inte kristen i motsats till jude. Matteusevangeliets Jesus är en jude som företräder en riktning eller en tolkning av judisk tro. Och Matteus är övertygad om att just denna riktning är den rätta. Den konflikt som hela tiden finns i Matteusevangeliet är inte i så mycket en strid mellan olika religioner, som en mycket hård diskussion mellan ska vi säga ”samfund” inom ett och samma trossystem.

När jag säger så är det inte för att förringa denna konflikt. Den grupp av Jesustroende som Matteus skriver till var som det verkar mycket hårt trängd och väldigt utsatt. När dessa människor hade anslutit sig till Jesusvarianten av den judiska tron hade antagligen flera av dem blivit utkastade ut från sina familjer. Den miljö som Nya testamentet kom till i var ju i långa stycken en skam-/hederskultur. Utkastade från sina familjer har de ingen annan familj, och därmed ingen annan livförsäkring, än de andra i den Jesustroende gruppen. Trycket mot dem från de andra grupperna är därför inte bara ett hot mot deras lilla församling som en gemenskap att läsa bibeln och sjunga psalmer i, utan också ett hot mot det som nu är deras enda sociala, ekonomiska livsuppehållande skyddsnät.

Vad har detta att göra med oss och vår tro idag? Ja, ett svar på den frågan är faktiskt att det inte har så mycket med oss att göra!

Flera av orsakerna till de konflikter och frågeställningar som fanns där och då är inte längre aktuella. Jag tänker mig att det kan vara värt att påminna sig om det ibland så att vi inte gör det misstag som har gjorts om och om igen genom historien att ta över en gammal konflikt med alla de generaliseringar och förenklingar som nästan alltid finns när en part i konflikten beskriver den, och så bara trycka ut den beskrivningen på vår tids konfliktsituationer, kanske med ursäkten att det står ju faktiskt i Bibeln. Jag var lite inne på det i min predikan förra söndagen när jag talade om faran att objektifiera och avhumanisera människor och på så vis reducera vår medmännska till en religion eller en ålder eller en etnicitet eller en sexuell läggning, eller vad det nu kan vara som kan tas som ursäkt för att få bete sig hur som helst mot denna medmänniska. Detta är inte samma sak som att säga att olika grupptillhörigheter, trosuppfattningar och åsiktsgemenskaper inte kan spela in i en konflikt, men vi kan även behöva ifrågasätta sådana etiketter, dekonstruera dem, och se de bakomliggande orsakerna till varför dessa etiketter spelar in.

Ett annat svar på den här frågan är att det har allt med oss att göra! I Matteustexten jag läste varnade Jesus för fariseernas och saddukkeernas surdeg. I Bibeln används surdeg nästan alltid, förutom på några få enstaka ställen, som en bild för något ont som bara växer och växer tills allt liksom är helt genomsyrat av denna ondska, och enligt Matteus menade Jesus att fariseernas och saddukkeernas läror var en sådan surdeg. Det kanske de kunde vara, men det kan även många andras läror också vara eller i alla fall bli. Även våra läror. Surdegar.

I dagens text talar också Jesus om lärjungarnas egen grupp och om den gruppens makt och ansvar att binda och lösa. Uttrycket ”att binda och lösa” är ett judiskt uttryck som rabbinerna använde om en lärare som hade auktoritet att avgöra hur Bibeln skulle tolkas och tillämpas; och att avgöra vad som var en rätt och riktig tillämpning av ett bibelsammanhang. Och vad som inte var det.

Det där uttrycket ”att binda och lösa” återkommer några kapitel längre fram i Matteusevangliet. Och då i ett sammanhang som i både vår och andra församlingars historia har använts på de mest vidriga sätt. Stället handlar om hur församlingen skulle gå till väga när någon i gruppen har begått en orätt, och det står i det sammanhanget att det kan finnas tillfällen då en sådan person måste skiljas från församlingen. ”Sannerligen,” säger Jesus i Matt 18 om ett sådant församlingsbeslut, ”allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.”

Det här bibelstället har som sagt använts för alla möjliga konstiga och rentav vidriga ändamål. Kanske inte längre nuförtiden hos oss, men det har fått många under årens lopp att bli skrämda till tystnad; till att inte våga säga hur en tycker, tänker, tror och lever; till att inte få vara hel och ärlig i den gemenskap som säger sig stå just för helhet och ärlighet. Den här versen har blivit en surdeg. Den har tillämpats på allt och inget som just i den tiden och av det ledarskapet har ansetts vara fel eller synd. Men när jag läser den versen i sitt sammanhang i Matteus 18 tycker i alla fall jag det är svårt att se att det där ”orätta” som rentav skulle kunna leda till uteslutning, skulle kunna vara något annat än när den i gemenskapen som är mest sårbar, värnlös och utsatt har blivit förtryckt, förledd eller utnyttjad i sin sårbarhet och utsatthet av någon.[1] I första hand är det barnen som är dessa värnlösa, men många av oss kan i olika skeden av livet kan ju själva vara lika sårbara och värnlösa som barn.

Jesus sade i dagens text att den klippgrund som kyrkan ska byggas på är tron på att Jesus är Messias den levande Gudens son. Matteus har redan i början av sitt evangelium berättat att den Jesus denna bekännelse handlar om själv var ett värnlöst flyktingbarn, jagad och hotad av Herodes den stores maktfullkomlighet (Matt 2:11–15). I Matteusevangeliet är bekännelsen till Jesus en bekännelse till den värnlösa; en solidaritet med den utsatta (Matt 25:31–46). Och jag är övertygad om att en tro som vågar ta sin utgångspunkt i att aldrig under några omständigheter svika en värnlös människa i hennes utsatthet, utan istället skapa förutsättningar för henne att ta sig ur sin utsatthet. Jag är övertygad om att en sådan tro spelar roll. Vad skulle hända om allt vi som kyrka sedan tror – om Gud, om Bibeln, om människan, om frälsningen, och om allt annat vi över huvud taget vi kan tänkas tro något om – utgår från detta och ska formas av det syftet? Jag är övertygad att om vi vågar vara en kyrka som tillsammans formar vår teologi utifrån den utgångspunkten, så har vi en tro som kan spela roll även långt utanför porten till Norrtullsgatan 37.

Fotnot 1.     Matt 18:15 lyder i den svenska översättningen Bibel 2000: ”Om din broder gjort dig någon orätt…” Det ord som där översätts ”dig” saknas dock i flera handskrifter. Jag tror att detta ”dig” är ett senare tillägg. Jag anser därför att Matt 18:15-20 ska läsas och tolkas i ljuset av Matt 18:1-14. Utifrån det sammanhanget handlar Matt 18:15-20 om orätt som begåtts mot ”en av dessa små”. Det är först från Matt 18:21 och framåt som diskussionen handlar om alla andra former av orätt: ”Då kom Petrus fram till honom och sade: ‘Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig?”