”Ta på er Guds rustning” – en predikan om kampen mot ondskan

”Ta på er Guds rustning” – en predikan om kampen mot ondskan

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 20 mars 2022
Tredje söndagen i fastan: Kampen mot ondskan

 

Markusevangeliet 5:24–34
Myc­ket folk följ­de ef­ter Jesus och träng­de sig inpå ho­nom. Där fanns en kvin­na som ha­de li­dit av blödning­ar i tolv år. Hon ha­de va­rit hos många läka­re och fått ut­stå myc­ket. Det ha­de kostat hen­ne allt hon ägde, men ingen­ting ha­de hjälpt, sna­ra­re ha­de hon bli­vit sämre. Hon ha­de hört vad som berätta­des om Je­sus, och nu kom hon baki­från i ho­pen och rörde vid hans man­tel, för hon tänk­te att om hon ba­ra fick röra vid hans kläder skul­le hon bli hjälpt. Och ge­nast stan­na­de blod­flödet, och hon kände i krop­pen att hon var bo­tad från sitt on­da. När Je­sus märk­te att det ha­de gått ut kraft från ho­nom vände han sig om i ho­pen och fråga­de: ”Vem rörde vid mi­na kläder?” Lärjung­ar­na sa­de: ”Du ser väl hur folk träng­er på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!” Han såg sig om­kring ef­ter hen­ne som ha­de gjort det. Kvin­nan, som viss­te vad som ha­de hänt med hen­ne, kom rädd och dar­ran­de fram och föll ner för ho­nom och ta­la­de om hur det var. Han sa­de till hen­ne: ”Min dot­ter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är bo­tad från ditt on­da.”

 

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta…

Så står det i den bibeltext som är föreslagen som läsning ur Nya testamentets brev idag på tredje söndagen i fastan, när temat är ”Kampen mot ondskan”.

Texten är hämtad från brevet till församlingen i Efesos (Efesierbrevet 6:10–18). Vi vet inte exakt vem som har skrivit Efesierbrevet. Det står i brevet att det är författat av Paulus, men eftersom språk och tankegångar skiljer sig från hur Paulus brukar uttrycka sig, råder det delade meningar bland bibelforskarna om det verkligen är Paulus som har skrivit det. Kanske har brevet snarare tillkommit efter Paulus levnad, men i en miljö som var starkt präglad av Paulus kristendomstolkning.

Hur som helst, i Efesierbrevet riktas denna uppmaning till läsarna:

Ta på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta…

Det pågår just nu ett fasansfullt krig i Europa. Miljontals människor, som för bara några veckor sedan ägnade sina vardagar med att gå till jobbet eller skolan, gå ut med hunden, träffa kompisar och fundera på om man ska hitta på något roligt nästa helg, har, precis lika oförberedda som de flesta av oss som är här i kyrkan idag skulle vara, fått sin tillvaro omkullkastad till en tillvaro i skräck, förtvivlan, svält, flykt, krig…

Ukrainas folk genomgår i detta nu ett fruktansvärt och helt ofattbart lidande. Och ärligt talat kan ju ingen av oss med säkerhet säga idag om kriget kommer att vara begränsat till Ukraina, eller om även andra länder – Sverige inkluderat – kan komma att dras in i kriget.

Men det som berörs i Efesierbrevet handlar ett annat slags krig. Det är ett krig som brevskrivaren menar att vi alla befinner oss mitt i och som ständigt pågår. Efesierbrevets författare skriver om ett krig som inte är mot ”varelser av kött och blod”.

I den här bibeltexten är det alltså inte fråga om ett krig mot andra människor, utan ett krig och en kamp mot den splittrande fiende till livet som i bibeln går under namnet djävulen (ett ord som betyder just ”splittrare”) eller satan (ett ord som betyder ”anklagare”). Det är alltså ett krig inte mot andra människor, utan mot allt som vill splittra och söndra, anklaga och trycka ner.

Det är en strid mot det kompakta motståndet till själva livet, det kompakta motståndet till glädjen och friheten, det kompakta motstånd som är starkare än något vi rår på av egen kraft. Därför Efesierbrevets uppmaning: ”Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft.”

Och för att vi ska förstå att detta inte är ett krig mot andra människor, utan att det just handlar om en kamp mot själva de strukturer eller system i tillvaron som hotar själva vår existens eller identitet, kallas den här vapenrustningen som vi uppmanas att ta på oss, på ett annat ställe i Nya testamentet för ”trons och kärlekens rustning” (Första Thessalonikerbrevet 5:8).

Med detta sagt är det för den skull inte så att den strid som beskrivs i Efesierbrevet är något andligt mumbojumbo eller något slags abstrakt fantasikrig. För även om den här kampen som brevskrivaren beskriver inte är en strid mot varelser av kött och blod, har den likväl med våra relationer till andra människor att göra i allra högsta grad.

Precis innan brevskrivaren beskriver den här vapenrustningen, som vi ska se till att ikläda oss, har hen just skrivit ganska ingående om vikten av att man i alla sina mänskliga relationer – i familjen, i församlingen, i samhället – ser till att vara präglad av Kristi sinnelag. Och det handlar om ett kristligt sinnelag som ska ta sig högst konkreta uttryck.

Och så skriver författaren:

Stå alltså fasta. Spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.

”Stå alltså fasta. Spänn på er sanningen som bälte…”

Med hjälp av ett bälte kan vi sätta våra övriga plagg på plats och vi behöver inte oroa oss för att tappa byxorna. På liknande sätt uppmanar Efesierbrevets författare oss att spänna på oss sanningen som ett bälte – den sanning som likt ett bälte håller ihop vår klädnad.

Vi har hört det förut, och vi har hört det även nu i rapporteringen från det fasansfulla kriget i Ukraina, att krigets första offer är sanningen. Lögner, halvsanningar och desinformation ingår i själva krigsstrategin. Men när brevskrivaren uppmanar sina läsare att ikläda sig Guds rustning i kampen mot ondskan är det första som hen nämner just sanningen: ”Spänn på er sanningen som bälte.”

”Vad är sanning?” frågade redan Pontius Pilatus när Jesus stod inför honom för att förhöras och dömas. Jesus hade just sagt: ”Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen.” Och Pilatus hade då avfärdat det hela med att lojt svara: ”Vad är sanning?” (Johannesevangeliet 18:33–38)

Sanningen om oss själva kan många gånger skrämma oss, och ibland kan den rentav kännas så pinsam att vi gör allt för att inte behöva uppehålla oss vid den. Men här är det fråga om Guds sanning: Guds sanning om sig själv: att Gud är kärlek. Och Guds sanning om oss: att vi är älskade och eftersökta av Gud. Strax innan Jesus fördes till Pilatus hade Jesus bett till Gud för sina lärjungar:

Fader, helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. […] Och jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem. (Johannesevangeliet 17:17, 26)

Så ”spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar…”

Vad är då rättfärdighetens pansar? Handlar det om att isolera sig från omvärlden? Att stänga in sig i en kall, hård plåt bakom vilken vi kan leva oberörda och obekymrade för andra människors svårigheter och lidanden?

Nej, tvärtom! När Efesierbrevets författare tecknar sin bild av den andliga vapenrustningen har hen inspirerats av ett visst bibelsammanhang i Gamla testamentet, nämligen en text från profeten Jesajas bok. Och där, i Jesajas bok, målas det upp en ganska mörk men ack så träffande bild av tillståndet i världen. Det står så här:

Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, rättfärdigheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plågad.
(Jesaja 59:14–15)

Men i denna till synes totalt hopplösa situation, där såväl sanningen som rättvisan är satta på undantag, hävdar profeten att Herren Gud själv bestämmer sig för att gripa in:

Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Då gav hans styrka honom seger, hans rättfärdighet var hans stöd. Han klädde sig i rättfärdighetens harnesk.
(Jesaja 59:15–17)

Och nu inbjuder alltså författaren till Efesierbrevet sina läsare att göra just det som Gud själv gör i Jesajaboken: ”Klä er i rättfärdighetens pansar.”

I Nya testamentet betyder ordet ”rättfärdighet” allt som oftast att man har det rätt ställt med Gud. När ordet ”rättfärdighet” förekommer i Nya testamentet betyder det där ofta ungefär ”att stå på god fot med Gud”.

Gott så, och så kan det även vara när ordet rättfärdighet används i Efesierbrevet. Att ”klä sig i rättfärdighetens pansar” kan alltså betyda att känna tryggheten i att ha det rätt ställt med Gud. Men det här avsnittet i Efesierbrevet om Guds rustning anspelar ju på den där gammaltestamentliga texten från Jesajaboken, där det berättades att orättvisorna var så skriande. Och när ingen annan ingrep såg Gud inte något annat råd än att själv gripa in. Så Gud ”tog på sig rättfärdigheten som ett harnesk”. Och när det i Gamla testamentet står om Guds rättfärdighet betyder det ganska ofta att Gud är den som står upp för och upprätthåller rättvisan i världen.

När Herren i Jesajaboken såg att orättvisorna bredde ut sig på jorden, satte Gud själv ner foten, ställde sig på de orättvist behandlades sida, klädde sig i rättfärdighetens harnesk…

Men om det nu är så att vi uppmanas att ta efter Gud och klä oss i rättfärdighet och rättvisa så som Herren själv är klädd i rättfärdighet och rättvisa, kan det knappast vara fråga om en rättvisa enbart för vår egen skull – så att om bara jag själv blir rättvist behandlad, om bara jag själv får mina egna rättigheter tillgodosedda, kan jag sedan strunta i hur andra har det.

I den föreslagna evangelieläsningen idag på tredje söndagen i fastan om ”kampen mot ondskan”, berättas det om Herrens klädnad och om den plågade person som tänkte att ”får jag bara röra vid Jesu kläder ska jag bli hjälpt”. Och när Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade:

Vem rörde vid mina kläder? […] Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.

Sådan är den rättfärdighet eller rättvisa som Herren är klädd i, och som också vi uppmanas att klä oss i: en rättvisa kraftig nog att bringa läkedom, helande och bot från det onda inte bara för mig själv och mitt eget, utan också för andra.

Och i denna ständigt pågående kamp mot orättvisor och allsköns ondska tillhandahålls vi ett enda vapen enligt Efesierbrevet – ett enda vapen mot ondskan: ”Andens svärd, som är Guds ord”.

Vad betyder det? Är det bibeln? Betyder det att vi ska slå bibelord i huvudet på folk i tid och otid? Jag tror inte det.

Det uttryck som i vår svenska bibelöversättning här översätts med ”Guds ord” betyder ungefär ”det som Gud talar”. Och vad Gud talar kan vi visserligen läsa om i bibeln, men det Gud talar är inte någon ”död bokstav”, utan det är det som Gud ständigt talar.

Och vad talar Gud? Det räcker att slå upp första sidan i bibeln för att se vad Gud talar, då, när jorden var öde, tom, livlös, kaotisk och djupet täcktes av mörker, då säger Gud i evighet: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till (Första Moseboken 1:2–3).

Mitt i destruktionen talar Gud skapelse, men inte som ett tomt ord, utan så att skapelse blir till. Mitt i mörkret talar Gud ljus så att ljus blir till. Gud talar liv, Gud talar färg, Gud talar form. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.