Ta´t lugnt – tänk på andra

Ta´t lugnt – tänk på andra

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 3 september 2017
Tolfte söndagen i trefaldighet: ”Friheten i Kristus”

En sabbat tog Jesus vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: ”Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?” Han svarade: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus – det var när Evjatar var överstepräst – och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.” Och Jesus sade till dem: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.”
(Markusevangeliet 2:23–28)

”Sabbaten blev till för människan, och inte människan för sabbaten.” Det där Jesusordet är inte så helt enastående unikt som vi kanske gärna föreställer oss. Samma tanke finns uttryckt i den judiska rabbinlitteraturen. En judisk rabbin sa:

Sabbaten har överlämnats till dig, och inte du till sabbaten.
(Ur Melkilta – en samling kommentarer över Andra Moseboken).

Sabbaten är ju den judiska vilodagen, den sjunde dagen i veckan, som infaller på den veckodag som vi annars brukar kalla lördag. Sabbaten börjar vid solnedgången på fredagskvällen och slutar vid solnedgången på lördagskvällen, och det är en fundamental del i Israels tro och praktik att avstå från all form av arbete under sabbaten.

Ibland sägs det att Jesus bröt mot sabbatsbudet. Men jag tycker att det låter helt absurt att juden Jesus från Nasaret ens för en sekund skulle komma på tanken att bryta mot något enda av Guds bud, och inte minst att han skulle ha fått för sig att bryta mot ett sådant stort och viktigt och fundamentalt bud för Guds egendomsfolk Israel som sabbatsbudet. Det är möjligt att de runtomkring honom – som fariseerna i den här berättelsen – uppfattade det som att Jesus bröt mot buden, men jag skulle tro att den som har berättat den här berättelsen för oss – evangelisten Markus – inte menar att den som är hjälte i hans berättelse, dvs. Jesus, skulle ha brutit mot Guds heliga bud. Däremot menar nog Markus att Jesus bröt mot vissa gängse tolkningar av hur, i det här fallet, sabbatsbudet skulle tillämpas.

Även Jesus måste ha menat att i nästan alla fall är det helt rätt att inte göra ett handtag på sabbaten – men än viktigare, verkar Jesus mena, är det att använda sabbatsbudet, liksom alla andra Guds bud, till att bejaka och uttrycka tron på den Gud som är livets givare och herre.

Visst, det är knappast troligt att Jesus och lärjungarna hade hunnit dö av svält innan sabbaten blåstes ut vid solnedgången, så att de just i den stunden av den anledningen var helt nödvändigt tvungna att plocka och få i sig de där små kornen. Det kan ju bara ha rört sig om högst några timmar innan sabbaten faktiskt var över och arbetsveckan började; och då hade de enligt Guds ord rätt att plocka några kvarglömda ax i en random åkerkant:

När du kommer in på någon annans sädesfält får du rycka av ax med handen, men du får inte gå med skära på hans fält.
(Femte Moseboken 23:25)

Jesus och hans lärjungar hade alltså bara behövt vänta högst några timmar till så hade ingen kunnat ha några synpunkter på detta. Så visst fanns det något provocerande i Jesu och lärjungarnas tilltag att inte vänta till sabbaten var över innan de plockade de där axen. Men jag tror att Jesus var ute efter att provocera fram en diskussion om vad som är sabbatens mening – och i förlängningen: en diskussion om vad det innebär att vara Guds egendomsfolk. För det Jesus ger sig in i här är en inomjudisk diskussion om hur sabbatsbudet skulle tolkas.

Enligt Guds ord fick inget arbete utföras på sabbatsdagen. Om det var Jesus och fariseerna med allra största sannolikhet helt överens. Men frågan blev då vad som skulle klassas som arbete. Att skörda måste ju anses vara ett arbete. Även om det var antagligen Jesus och fariseerna överens.

Men var det här att plocka några enstaka ax verkligen att bedriva skördearbete? Kanske egentligen inte ens fariseerna menade det, men fariseerna hade utvecklat en filosofi om behovet att, som det hette, sätta upp ett ”staket runt lagen”.

Att sätta upp ett staket runt lagen innebar att för att inte ens på något sätt ens riskera att råka överträda Guds bud så skulle man omgärda budorden med en mängd olika säkerhetsföreskrifter.

Så här: På sabbatsdagen får en israelit inte utföra något arbete. Att bedriva skördearbete är definitivt att arbeta så det måste till varje pris undvikas, men om man då till exempel bestämde att man inte fick plocka ens minsta lilla ax, ja, då minimerade man ju risken att man skulle få för sig att sätta igång med full storskörd. Därför skulle man inte plocka ax på sabbaten – inte för att plocka några ax kunde klassas som en regelrätt skörd i sig, men om man avstod från att ens plocka ett endaste litet ax så var ju risken minimal att man av misstag skulle råka gå och kicka igång värsta skördetröskan.

På ett sätt var det ju smart det här att bygga ett staket runt lagen, men det ställde ju samtidigt till ganska mycket problem för vanliga människor som försökte leva vanliga liv; för de helt vanliga israeliter som kanske inte hade möjlighet att ägna precis all sin vakna tid åt att diskutera teologiska spetsfundigheter.

Eller den fattiga och hårt arbetande israelit som knappt orkade hålla huvudet över vattenytan eftersom precis all energi gick åt till att klara livhanken och försörja sin familj – hur skulle en sådan person över huvud taget ha möjlighet att dessutom hålla reda på alla de där påbjudna staketen runt lagen? För om man skulle följa den där staketprincipen var man ju tvungen att ha koll på hur man skulle eller inte skulle handla i precis varenda liten situation under dagens alla vakna timmar.

Så när Jesus låter sina lärjungar plockar några enstaka ax på sabbaten provocerar han fram en diskussion hur Guds lag skulle tolkas och praktiseras.

Fariseernas syfte med att sätta upp ett staket runt lagen var säkert gott: Det handlade ju i princip om att visa hur Guds goda undervisning – Guds Torah, som vi brukar kalla för ”Lagen” – kunde tillämpas i deras egen tid.

Gud hade ju skänkt Torah till Israels barn som ett tecken och bevis på att de var Herren Guds konungar och präster på jorden. Den var ett tecken på deras frihet från träldomen under farao och dennes falska, förtryckande gudar i Egypten; ett tecken på att de inte var underdåniga några andra herrar i världen än Gud själv – den Gud som är själva Livets källa och världens mitt och mål och grund.

Så fariseernas syfte att sätta upp ett staket runt lagen handlade väl i princip om att visa hur Guds mångtusende år gamla ord (som hade förmedlats till Israels folk i en helt annan tid och under helt andra förutsättningar än de som rådde på Jesu och fariseernas tid) kunde och borde tillämpas här och nu. Och då krävdes det ju förstås ett ganska så gediget tolkningsarbete, eftersom levnadsförhållandena och förutsättningarna såg ju så annorlunda ut nu än de gjorde när Mose tog emot buden på Sinai för så länge sedan i historien.

Alltså var syftet egentligen gott, men alla dessa tolkningar och nya tillämpningar blev för den vanliga israeliten en tung börda – det blev ju stört omöjligt att hålla reda på alla dessa tolkningar och nya tillämpningar.

Så jag tänker mig att det är det Jesus tillsammans med sina lärjungar och efterföljare gör när lärjungarna så provokativt plockar de där små futtiga axen på sabbaten mitt framför ögonen på fariseerna, och när Jesus motiverar detta utifrån berättelsen från Försa Samuelsboken om David och skådebröden. Det är som att Jesus säger:

Hey, kom ihåg att alla vi israeliter är kallade att vara kungar och präster åt Livets Gud här i världen. Låt oss då förstå och tillämpa den undervisning vi tagit emot från Gud genom Mose på ett sådant sätt att det blir synligt att vi verkligen är den levande Gudens fria kungar och präster. Vi är kungabarn! Vi är skapade till och kallade till att representera Herren Gud på jorden. Och kom ihåg att den Gud vi älskar och tjänar är Livets Gud som alltid står på Livets och frihetens sida.

Ungefär så.

När sabbatsbudet motiveras i Moseböckerna görs det av lite olika skäl. Ett grundläggande skäl är att Gud själv – efter att ha skapat jord och himmel och allt liv i universum – vilade på den sjunde dagen.

Nu kan vi ju i och för sig inte veta om den där välkända skapelseberättelsen i Första Moseboken komponerades av prästståndet för att ge en förklaring – som ett slags efterkonstruktion – till varför israeliterna hade en vilodag i veckan. (Alltså: Vi kan inte veta om det egentligen var så att hebreerna sedan urminnes tider hade haft en märklig sedvänja att gå sysslolösa en hel dag varje vecka, och sedan utformade det israelitiska prästerskapet så småningom en teologisk motivering i efterhand till denna sedvänja genom att i skapelseberättelsen infoga ett avsnitt om att Gud själv hade vilat redan på världens allra första sabbatsdag; det vill säga lite på samma sätt som när det heter i samma skapelseberättelse att Gud skapade solen och månen med månader och år, bland annat för att israeliterna skulle få lättare att hålla ordning på sin festkalender.)

Eller så var det faktiskt så att det först fanns en berättelse som traderades av hebreerna om att Skaparguden redan i tidens gryning hade firat sitt skapelseverk med att hålla sabbat, och utifrån den berättelsen föddes sedan tanken att även israeliterna själva skulle hålla sabbat – för att de skulle vara lika Gud. Och det är ju trots allt så det står i texterna så som de nu har blivit bevarade i vår Bibel. Herren Gud själv hade vilat på den sjunde dagen, därför skulle israeliterna också vila på den sjunde dagen:

[Herren sade till Mose: Sabbaten] är ett evigt tecken som förenar mig och israeliterna, ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men den sjunde dagen vilade han och hämtade andan.
(Andra Moseboken 31:13–17)

Att hålla sabbat – att inte utföra något som helst arbete på veckans sjunde dag – blev för israeliterna ett sätt att uttrycka sin – om inte jämlikhet med Gud, för det vore ju att ta i på gränsen till hädelse – men åtminstone ett sätt för israeliterna att uttrycka sin likhet med Gud – uttrycka sin tillhörighet till Herren, Israels Gud, universums skapare. Att hålla sabbat blev ett sätt att uttrycka sin tillhörighet och likhet med den Gud som inte bara hade skapat dem; utan som även hade frälst och befriat dem ut ur slaveri och träldom – den Gud som hade församlat dem till en gemenskap som Guds folk och som hade utnämnt dem till att vara Guds kungar och präster – kort och gott: till att vara Guds ambassadörer i skapelsen:

– Hör ni israeliter, varför håller ni sabbat?
– Jo, för att påminna oss om hur Gud har befriat oss från fångenskap och träldom!
– Vilken av alla världens alla Gudar är det som har befriat er?
– Den Gud som har skapat världen och som vilade på sjunde dagen.

Och sett så var sabbatsfirandet för Israels folk ett synligt, konkret tecken på Gudslikheten. Sabbatsbudet var alltså då inte i första hand en jobbig pålaga, utan – tvärtom – ett uttryck för deras fria och höga ställning i världen som Guds egendomsfolk.

På så vis kanske man kan säga att hålla sabbaten var ett sätt att efterfölja det som Jesus kallar för det största och viktigaste av alla Bibelns bud: nämligen att älska Herren, sin Gud med hela sitt hjärta, ja, med hela sin varelse. Genom att hålla sabbat kunde israeliterna visa att de inte bara tillhörde Herren Gud, utan att de värdesatte denna tillhörighet så mycket så att de ville göra det som Gud gjorde, som t.ex. att vila på den sjunde dagen.

Och konsekvensen av att de älskade Gud på det sättet blev ju även att de uppfyllde det bud som Jesus säger är ett bud av samma slag som budet att älska Gud med hela sitt hjärta, nämligen att älska sin nästa som sig själv. Och det är ju rentav omsorgen om andra som motiverar sabbatsbudet i den text från Andra Moseboken vi har läst i vår gudstjänst här idag:

Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter.
(Ur dagens gammaltestamentliga läsning, 2 Moseboken 23:10–12)

Gud säger alltså till israeliten: Även om detta innebär förlorad inkomst för dig, ska du ändå stänga ner en gång i veckan… för de andras skull!

I omsorg om andra skulle israeliterna hålla sabbat. Sabbatsbudet skapade förutsättningar för dessa andra att åtnjuta åtminstone ett visst mått av frihet. Och det är ganska intressant att här, i Andra Mosebokens tjugotredje kapitel, som vi läste ur för en stund sedan, förekommer sabbatsbudet i ett avsnitt som just handlar om de mindre bemedlade i samhället och om dem vars rättigheter var beroende av de mer besuttnas välvilja: den fattige, invandraren, djuren och den som inte hade någon som förde sin talan i rätten. Just här motiveras alltså sabbatsbudet helt och hållet och enbart utifrån omsorgen om samhällets svagaste.

Det är för de svagas och mest värnlösas skull som även den mest privilegierade israeliten skulle hålla sabbat – och alltså inte för att göra livet svårare eller besvärligare för dessa som knappt fixade att hålla huvudet över vattenytan.

Nu har ju vi som är hednakristna (och jag gissar att åtminstone flertalet av oss som är här idag är just hednakristna, alltså kristna som tillhör något annat folk än det judiska folket), inte fått sabbatsbudet, men vi har förstås andra bud eller konventioner eller normer som har växt fram i gemenskapen med syfte att befästa denna gemenskapen som en trygghetens och frihetens plats.

En sådan konvention, som väl en gång i tiden nog rentav nästan hade status som budord i svensk frikyrklighet är att församlingen ska vara en alkoholfri miljö. Det ursprungliga motivet till det var ju förstås omsorgen om de svagaste. Att svensk frikyrklighet ganska tidigt kom att bli en alkoholfri rörelse hängde ju samman med att den växte fram i Sverige under en tid i historien då superiet höll på att få nästan hela den här nationen att gå under. Att de svenska frikyrkoförsamlingarna nästan utan undantag då kom att bli alkoholfria zoner var ju en räddning till ett liv i frihet för ett oändligt antal människor.

Men med tiden växte det i dessa församlingar fram ett vaktande och kollande och skvallrande där människor kom att bedömas utifrån en präktighetens måttstock. Från att nykterhetstanken i svensk frikyrklighet hade uppstått utifrån en genuin längtan att befria människor till att kunna ta tag i sina liv – socialt och ekonomiskt – blev den ett sätt att bedöma huruvida människor höll måttet eller inte, och att förfasa sig över den som kanske inte var helnykterist.

Och när väl dyrkan av vår egen präktighet har fått fotfäste, vad händer då? Jo, då kommer smusslandet och halvsanningarna och dubbelmoralen alltid som ett brev på posten – så ock i svensk frikyrklighet. Något som var tänkt att skapa frihet förvanskades till något som kom att binda och förtrycka och försnäva människor och en rädslans kultur får breda ut sig.

Idag är väl i och för sig inte helnykterheten längre ett bud på det sättet som den tidigare var i svensk frikyrklighet, och det här var bara ett exempel på hur en praktik som tillkommit för befrielsens skull kan komma att förvanskas till dess motsats: något som försnävar och förminskar människors liv och frihet.

För det är vår kallelse – vare sig vi är helnykterister eller ej, eller vare sig vi anser oss kunna plocka ax på sabbaten eller ej – att med det vi säger, företar oss och tror på vittna om Livets och Frihetens Gud. Det är den Gud som vill ge oss och allt skapat en frihet som – om vilken det heter i den psalm av Anders Frostensson vi nu ska sjunga – inte är grå, livlös och meningslös tomhet, utan som tvärtom är en oändligt stor och hög rymd för längtan, visioner och drömmar.

Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar,
en jord där träd och blommor kan slå rot.
(Psalmer & Sånger 289 vers 2)