There is Such a Thing as a Free Lunch!

There is Such a Thing as a Free Lunch!

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 21 maj 2017
Bönsöndagen: Bönen

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.
(Romarbrevet 8:24–27)

Dagens episteltext på bönsöndagen utgörs av några rader ur Romarbrevets åttonde kapitel. Och Romarbrevet 8 är – i mitt tycke – ett av Bibelns starkaste kapitel. Det finns ju i och för sig många starka, berörande texter i Bibeln, men detta kapitel hör verkligen till den kategorin tycker jag. Kapitlet börjar med att Paulus skriver att alla som tror på Kristus och är döpta in i honom är fria. Vi går fria från domen. Vi står inte under fördömelsen. Vi är välsignade, älskade och kallade till ett liv i Kristus; ett liv i frihet utan fruktan; ett liv tillsammans – i gemenskap med Guds förenade, försonade folk av judar och hedningar med vilka vi har del av Guds löften till Abraham genom tron. Och inte nog med det – inom oss och mellan alla som är i Kristus verkar Guds heliga Ande. Alltså samma Ande som uppväckte Jesus från de döda, lever och verkar i oss. Anden lever och verkar inom varje enskild kristen och i den mänskliga, heliga gemenskap som sträcker sig rakt över alla etniska, sociala och kulturella gränser; den mänskliga, heliga gemenskap vi brukar kalla för kyrkan eller församlingen.

Romarbrevet 8 är ett segerkapitel, men det är ett annorlunda segerkapitel för Paulus är väl medveten om att livet inte är enkelt. Den värld vi lever i – den skapelse vi är en del av – lider, våndas, och oroas. Och vi, som är kristna, finns mitt i detta lidande, denna vånda, denna oro. Guds bedjande Ande föringar inte dessa svårigheter eller skickar ut dimridåer så att vi inte ska se dessa problem i dess förskräckande klarhet. Guds Ande drar tvärtom in vår egen ande, alltså vår mänskliga varelse, i ett gemensamt suckande med hela skapelsen – alltså med djuren och människorna, med fåglarna och fiskarna, med träden och stenarna. Guds Ande drar in oss i ett rop till Gud om hela skapelsens befrielse.

I detta så komplicerade liv; i en värld som verkar helt ha gått över styr; drar Guds Ande in oss i bön; och gör oss till bön, en bön om alltings befrielse. Paulus skriver att vi vet egentligen inte hur vår bön bör vara, och han menar antagligen inte bara att vi inte vet vilka ord vi ska använda när vi ber, hur vi ska formulera oss; utan att vi egentligen inte ens vet vad vi ska be om. Och jag tänker mig att det har med hoppet att göra – det trons hopp som vi är frälsta i, men som är ett hopp som vi långt ifrån ser uppfyllt.

Det är ju ett hopp om en värld, en tillvaro, ett gemensamt liv som övergår våra mest underbara drömmar och fantasier. Det är ju fråga om en helt ny skapelse. Inte undra på att vi inte riktigt vet vad vi ska be om: Vi förstår att det är något bra, men exakt vad ”bra” egentligen betyder, alltså ”bra” utan några som helst avigsidor, det kan vi väldigt lite föreställa oss, för något sådant ”bra” har vi endast bristfällig kunskap om. Vi har liksom inget i vår egen erfarenhet att jämföra med.

Vi har fått lära oss att there ain´t no such thing as a free lunch, ”det finns inga gratisluncher”. Vi har genom våra många erfarenheter av livet fått lära oss att det bakom varje gåva och erbjudande alltid finns någon som vill tjäna något på oss; man blir alltid avlurad något. Så har vi lärt oss att det är: There ain´t no such thing as a free lunch.

Men med det böneämne som Anden ber i oss över med suckar utan ord, förhåller det sig på ett annat sätt. Guds bedjande Ande i oss ber om något för vilket devisen There ain´t no such thing as a free lunch kommer på skam. Till skillnad från alla förmenta gratisluncher som vi blivit pålurade i våra liv är det stora himmelska gästabudet som Guds Ande i oss väcker vår längtan efter, verkligen gratis – en fest med enbart glädje och fullkomlig gemenskap utan förbehåll. Om allt annat stämmer det att there is no such thing as a free lunch, men med det himmelska gästabudet som är Guds rike är det annorlunda, eftersom det riket är nåd. Bara nåd.

Det är om detta rikes tillkommelse vi ber, ledda av Guds Ande, i vår bön – alltså i den bön om vilken Paulus skriver att vi inte riktigt vet vad vi ber om. Och jag tror att vi inte vet det eftersom detta handlar om något som är så annorlunda mot det vi har lärt oss av våra erfarenheter. Vi vet inte riktigt vad vi ber om, även om vi kan orden, när vi ber som Jesus lärde sina lärjungar att be till Fadern: ”Låt ditt rike komma.”

Vi må kunna orden, men vi fattar inte den fulla vidden av dess innebörd, för det är ju den fullkomliga kärlekens frihetsrike vi ber om. Och vad den fullkomliga kärlekens frihet skulle innebära; hur tillvaron skulle te sig om allt var ett med den fullkomliga kärlekens frihet det kan vi inte föreställa oss.

Det är helt gratis inträde till det riket. Och samtidigt, lär evangeliet oss, kostar detta rike oss allt: ”Ske din vilja, inte min.” Det kostar oss allt att gå in i det rike där vi är totalt fria i vår kärlek, eftersom vi väl där i Guds rikes fullbordan har gett upp alla våra förbehåll, alla våra begränsande tankesätt – och får vara helt bundna till Gud och den pånyttfödda skapelsen i evig kärlek, nåd och frid.

När vi ber om att få se Guds rike i dess fullständiga klarhet ber vi om vår och hela Guds skapelses hemkomst – den hemkomst som är verklighet då vi äntligen har landat. Den är verklighet då vi har landat i oss själva, vi har landat i gemenskapen med allt skapat, och vi äntligen har landat i Gud. Om detta handlar det kristna hoppet – ett hopp som vi ännu inte ser uppfyllt, för vem hoppas på det hen redan ser? Detta är det kristna hoppet – men exakt vad det hoppet innebär när det väl har blivit verklighet, det kan vi inte ens ana.

Men de är om just denna förlösta framtid som Guds Ande ber i oss enligt Romarbrevet 8 – och Guds Ande vill forma vår människoande efter detta som Guds Ande ber i oss om, så att vi med vår tro och våra liv och våra ord; med vårt sätt att vara och förhålla oss till vår omvärld, till våra medmänniskor, mot Guds skapelse och mot oss själva; med vår tro och våra liv och våra ord blir denna bön som Guds Ande ber i oss.

Guds Ande vill forma vår människoande så att vi med våra liv och våra ord, våra tankar och våra föresatser gestaltar det som vi hoppas på – självklart ännu bara som en mycket blek kopia av vad som komma skall; självklart endast som ett mycket bristfälligt vittnesbörd om den framtid de fattiga hoppas.

Vi får vara bärare av Guds Andes ordlösa suckar inom oss fram till den dag som det vi någonstans, om än diffust, trodde och hoppades på och bekände oss till, har blivit åskådlighet och verklighet, och vi då kan se tillbaka och säga: ”Det var sant, som det stod i Romarbrevet 8, att inget kunde skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.”

Det kan ju finnas flera skäl att komma till kyrkan. Några av de skäl jag kan komma på så här på rak arm är att det är här i kyrkan – ja, kanske då inte nödvändigtvis i själva byggnaden, men i kyrkan som de heligas gemenskap – det är här i kyrkan, och bara här, som vi så tydligt samlas kring Guds ord för att få den vägledning vi behöver i livet. Det är här och bara här som vi bryter det bröd och dricker det vin som i måltidens gemenskap manifestar att vi är Kristi kropp; en helig gemenskap, på jorden.

Och det är här som vi med och i Guds Ande genomsyrar hela världen, genom våra förböner för världen, för kyrkan och för oss själva. Som det heter i en av psalmerna i vår psalmbok:

Genom kyrkans tysta förbön,
buren fram i tålig tro,
andas världen, rörs mot enhet,
läks dess djupa sår ihop.
(Psalmer & Sånger 571 vers 3.)

Så om det ligger något sant i den psalmen är det alltså ganska så viktiga saker vi håller på med när vi möts så här på söndagsförmiddagarna till gudstjänst.

Och med det momentet, den gemensamma förbönen, liksom med alla andra saker vi gör som kristen församling, tänker jag mig att det handlar om förväntan och hjärtats inställning. Visst, kyrkans allmänna förbön kan uppfattas som bara en stapling av fina ord, men om vi öppnar oss i bönen, ber om Andens ljus och djup, kanske vi kan se att bönen är en förvandlande kraft, och den förvandlingen börjar med oss själva: Den börjar genom att vi tar bönens ord på allvar. Att den framtid utan våld och hat som vi ber om i vår bön för världen blir en möjlig verklighet för mig att leva ut – om än i det lilla och väldigt provisoriskt – i min vardag. Att den kyrka och församling vi ber ska fyllas med Guds Ande, i vår förväntan verkligen blir en livgivande gemenskap eftersom den heliga Anden som föder och uppfyller kyrkan är livgivaren. Och att det vi i förbönen ber för oss själva var och en blir en påminnelse för oss om den Gud som går med oss hela vägen så som den uppståndne Herren gick med de bedrövade lärjungarna på vägen hem till Emmaus, när han utlade skrifterna för dem så att de kunde förstå och satte deras hjärtan i brand.

Låt oss be – och vi lånar orden från Efesierbrevet:

Vi ber till dig, du vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, att du ska ge oss en vishetens och uppenbarelsens ande som låter oss få kunskap om dig. Må du ge vårt inre öga ljus, så att vi kan se vilket hopp du har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv du ger oss bland de heliga, hur väldig din styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som du med din makt lät verka i Kristus när du uppväckte honom från de döda och satte honom på din högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade du under hans fötter, och honom som är huvudet över allting gjorde du till huvud för kyrkan, som är hans kropp, han som är fullheten av dig som helt uppfyller allt.

Måtte du i din härlighets rikedom ge kraft och styrka åt vår inre människa genom din Ande, så att Kristus genom tron kan bo i våra hjärtan med kärlek. Hjälp oss att stå fasta och stadigt rotade i honom så att vi tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela din fullhet uppfyller oss.

Du som verkar i oss med din kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, din är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.