Att hitta den rätta glödtråden – en predikan om uthållighet och vänskap

Att hitta den rätta glödtråden – en predikan om uthållighet och vänskap

Norrmalmskyrkan den 4 maj 2025
Tredje söndagen i påsktiden: ”Den gode herden”

 


Johannesevangeliet 10:11-16
Jesus sade: ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.”


 

Att hitta den rätta glödtråden – en predikan om uthållighet och vänskap
Eva Larsen

Ibland händer det, att när vi söker Gud upptäcker vi att det egentligen är Gud som sökt oss. Många berättar om sin erfarenhet av att känna sig funna av Gud. Det är inget konstigt i den tanken. Redan i Bibelns första rader kan vi läsa om hur Gud gick i trädgården i Edens lustgård och letade efter Adam. Han till och med ropar: ”Adam, var är du?”

I Bibeln kan vi också läsa om hur Jesus söker upp sina lärjungar. Det är Jesus som tar initiativet. Han inbjuder dem att följa honom. De hann med rätt mycket under de år de vandrade tillsammans. Liknar vilken djup vänskapsrelation som helst: De åt, samtalade och reste tillsammans. I förtroliga samtal delade han sina bekymmer med dem. Han visade att han behövde deras stöd. Han tog dem åt sidan då och då och anförtrodde dem saker. Han visade omsorg och stöttade dem. Och han uppmuntrade dem att växa.

Det är inte annorlunda för oss än det var för de första lärjungarna: Genom att vara tillsammans lär vi känna varandra. Som när vi går igenom strapatser tillsammans – varje gång kommer vi ett steg närmare varandra.

I dagens evangelietext får vi en fin bild för förtrolig vänskap. Herden känner sina får och fåren känner sin herdes röst. Den röst vi tycker om att höra lystrar vi till med förväntan. Det går att urskilja en väns röst i ett folkvimmel. Det beror på att röster vi inte känner igen går oss förbi. Men en väns röst hittar en resonansbotten hos oss.

Jesus varnar för att urskillningslöst lyssna till allt. I sin liknelse varnar han för den lejde herden. Det handlar om någon som utger sig för att vara god, men som inte är det. Den sanna herden ger sitt liv för fåren. Men den lejde herden har ingen relation till fåren och har därför ingen omsorg om dem. Han flyr när det hettar till.

I vår tid är vi utsatta för många röster och intryck. Samtidigt är kanske det andliga sökandet större än någonsin. Vem kan vi lita på? Vem ska vi lyssna till? Många gör anspråk på att ha sanningen. Det är inte oviktigt att lära sig känna igen det som ger liv i allt brus vi omges av. Till vad ger vi vår uppmärksamhet? Det handlar i grund och botten om att öva upp förmågan att känna igen eftersmaken: Ger det liv eller skapar det tomhet? Vi känner igen trädet på frukten, brukar vi säga.

Det finns ett märkligt påstående i Bibeln, som Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Filippi. Han har varit kristen i många år, och ändå skriver han att han vill ”lära känna Kristus…” Han hade insett att det är svårt att hålla tron vid liv utan att låta relationen till Kristus mogna och fördjupas. (Filipperbrevet 3:10-17) Han skriver att han vill lära känna kraften från hans uppståndelse. Paulus ville inte bara veta mer om Kristus – han ville känna doften av hans närvaro.

Paulus var en handlingens man, praktisk till sin läggning. Det hände mycket runt honom och hans liv var fyllt med resor, vänner och uppdrag. Men det fanns något som var viktigare och som han lät allt han gjorde präglas av – nämligen att lära känna Kristus. Jesuiternas grundare, Ignatius av Loyola (1491-1556) skriver i sina Andliga Övningar:

”Människorna är skapade till att lovprisa, vörda och tjäna Gud… Allt annat på jordens yta är skapat för vår skull, för att hjälpa oss uppnå det syfte vi är skapade till. Därför ska vi använda oss av allt skapat i den mån det hjälper oss uppnå vårt mål, och vi ska göra oss kvitt det i den mån det hindrar oss från att uppnå det.”

En tydlig dröm eller vision gör att vi orkar med svårigheter som kommer längs vägen. Utan drömmar är det lätt att ge upp. Jag brukar tänka på vad som är skillnaden mellan en nobelpristagare och en ”vanlig” människa. Det är inte säkert att det är intelligensen. Faktiskt tror jag det är uthålligheten! Hur många gånger misslyckas inte en forskare? Men forskaren har en dröm – och ger därför inte upp. Jämför med Edison och glödlampan, hur han prövade över 1000 olika trådar tills han hittade den rätta som klarade av hög värme under en lång tid.

Som kristna tänker jag att vi lever med en fråga för ögonen som hjälper oss vid vägval: Leder den här vägen till att jag älskar Jesus mer? Till att jag älskar min medmänniska mer? Till att jag tar mina egna behov på allvar mer?

Därför är den vänskap vi har i församlingen viktigare än vi kan tro. För även om den till ytan verkar vara som vilken gemenskap som helst, så är den unik. I den vänskap som Jesus samlar oss till hjälper vi varandra att växa vidare i tro, upptäcka Gud i vardagen, lära oss urskilja Guds vilja i våra liv, och vi lär oss känna igen den gode herdens röst.

I en undersökning Stockholms Universitet gjorde nyligen konstaterades att kyrkan är en plats där unga upplever att de får vara sig själva. I förskolan får barnen en roll som de får bära genom resten av skolgången, men i kyrkan slipper de bära den rollen och får vara sig själva. Vi kan inte underskatta betydelsen en generationsöverskridande gemenskap har inte bara för barn och unga utan också för vuxna. För jag tror det är precis samma sak för vuxna. Här får vi vara oss själva och växa som människa och som lärjunge.

Det som är unikt med den kristna gemenskapen är att det alltid finns en tredje part med, nämligen Gud. Den viktigaste relationen, och som gör växten möjlig, är relationen vi alla har till Gud. Därför är bönen central. Guds ord som vi kan läsa i Bibeln. Gudstjänsten där vi söker Guds tilltal tillsammans. Nattvarden där Kristus blir så tydligt närvarande, den gode herden som förbinder våra sår och ger oss mat att äta.

Men också de mindre grupper där vi möts i förtrolighet är viktiga. Där vi får dela våra erfarenheter, bli burna och bära varandra. Där Kristus är i centrum. Och den församling som ständigt vänder sitt ansikte till Gud är dessutom den största gåva vi kan ge vårt samhälle.

Och ytterst vilar vi i en gemensam förväntan, som är den bön Hebreerbrevets författare hade: Att fridens Gud låter det som behagar honom förverkligas i oss genom Jesus Kristus (Hebreerbrevet 13:21). Det är ord av tröst riktade till Guds församling i osäkra tider. Vi har en god herde som leder oss.