17 jul Uppdraget…
Uppdraget är den gränsöverskridande kärleken
Predikan av Mariann Hagbarth i Norrmalmskyrkan den 19 januari 2025
Dagens tema enligt kyrkoåret är Livets källa. Här i vår kyrka idag är temat mission. De texter som Eva läste passar bra till båda dessa ämnen:
Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus.
(Psaltaren 36:10)
Jesus sade till dem: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.”
(Johannesevangeliet 20:21)
”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
(Johannesevangeliet 1:5)
Jag föddes i Kina. Min far var missionär och min mor lärare på svenska skolan. Under nästan alla de år de bodde i Kina var det krigsförhållanden, först med Japan och sedan inrikes. Vår familj liksom många andra utlänningar tvingades lämna allt och fly landet år 1948.
Efter ett par år i Sverige fortsatte mor och far sitt missionsarbete i Japan där jag upplevde några mycket viktiga barndomsår.
Vi levde mitt i den japanska verkligheten, jag talade då bättre japanska än svenska. Vi hyrde ett vackert gammalt hus med en stor trädgård. Vår närmaste granne var ett buddhisttempel.
Buddhistprästen och hans familj blev våra vänner. Deras barn gick i vår söndagsskola för att lära sig om kristendomen. Vi lekte inne i templet. Jag minns hur vi brukade springa förbi rader av gyllene Buddhafigurer. Och jag lärde mig cykla på den stora tempelgården.
Ja, hur formas en människa som växer upp i en sådan miljö, med flera länder, kulturer och religioner i sitt hjärta? Min yngre syster Karin, som några aver kände, längtade tillbaka och reste ut igen och arbetade i Japan nästan 20 år.
Jag vill nu berätta lite om vilka konsekvenser det fått för mitt liv och mina tankar om tro och mission.
Det har lett till en frihet i tanken och en insikt om att mina egna åsikter kanske inte alltid är de rätta. Jag tror också att det finns många vägar som leder till sanningen och till Gud.
Jag kan föreställa mig att det bortom alla våra olika trosdogmer finns en källa av rent friskt vatten som är livets ursprung.
Om vi kan se denna källa som den sanna gudomen kan vi också förstå hur vattnet sedan rinner nedför bergets sidor i olika bäckar på skilda delar av vår jord. När bäckarna längre bort från källan förvandlas till floder blir de allt grumligare och det blir allt svårare att se att dessa olika floder en gång utmynnade ur samma sanning. Ju längre vi har kommit bort från källan desto lättare blir det att se konflikter mellan våra olika trossystem.
Författaren Pär Lagerkvist som var en sökare hela livet skriver bl.a. detta:
”Vid själva källan vill jag gärna böja mig ner för att dricka ur den, för att släcka min törst, min brinnande törst efter det som jag inte kan fatta men som jag vet finns.”
Var och en av oss känner när vi på djupet av vårt inre blir berörda av något som är större än vi själva, i vilken form det än sker.
Jag har aldrig förstått den föreställning som delar in människor i troende och sökare. För mig är vi alla i olika grad sökare. Det betyder inte att vi ska förneka det som blivit sant och viktigt för oss. Att dela med oss av det vi funnit är också en form av omsorg om andra. Men vi kan ha en respekt både för våra egna och för andras sökande stigar.
Spelar det då ingen roll vilken religion vi tror på? Och vad får då missionen för mening?
Vi talade mycket om detta i vår familj. Min mor var lärare i språk och religionskunskap och hade förutom Bibeln också läst Koranen och flera andra religioners heliga skrifter.
Vid köksbordet hemma hade vi ofta långa samtal. Det var högt i tak, eller snarare inget tak alls, det var öppet upp till himlen. Vad vi ofta kom fram till som ett bestående värde var alla möten med människor vi fått vara med om. Och hur dessa möten påverkat både oss själva och andra. Livet får en mening genom allt det vi kan ge varandra.
Jag har läst en bok av en norsk professor i ekumenik och missionsteologi. Han heter Notto Thelle och är liksom jag född i Kina av missionärsföräldrar. Han har levt många år i Japan och fördjupat sig i buddhismen, samtidigt som han behållit sin kristna tro. Han har skrivit följande:
”Den som vandrar finner vänner. De delar med sig av sina kunskaper och öppnar för nya utblickar. Världen blir större. Och samtidigt får man perspektiv på sin egen värld. Okända höjder och djup blir synliga. Vandringen in i en annan tro leder samtidigt in i vår egen tro.”
”Gud är på vandring genom världen. Och ju mer vi upptäcker av världens mångfald desto större blir vår känsla för Hans närvaro. Vi behöver ljus och luft, vida horisonter för att finna en förlösande tro.”
Jag kan dela denna syn på Gud som vår medvandrare i världen. Jag tror också att han ständigt uppenbarar sig för oss på olika sätt, att det inte bara har skett en gång för alla. En form av ständig skapelseprocess där kärleken är själva kärnan och där vi alla har en delaktighet.
Därför tror jag också att den handling, den gärning som förmedlas av ett uppriktigt hjärta i kärlek får konsekvenser för omvärlden och att detta kan vara vårt uppdrag och kallas mission.
Vi ska inte kämpa mot andra ljus utan tillsammans mot mörkret självt.
När jag själv som vuxen återvände till Kina var tyvärr båda mina föräldrar döda. Men jag hade verkligen önskat att de kunnat se hur deras närvaro där har påverkat så många människors liv. Hur både gamla och unga många år efter att de lämnat landet fortfarande talar om dem. Bl.a. om hur mor och far behandlat alla människor lika, hög som låg. Detta inte minst viktigt i ett land som både förr och nu haft och har ett mycket hierarkiskt samhällssystem, från Konfucius till Mao och senare. Jag hade velat visa dem att det ljus de tände för så länge sedan brinner med full låga.
Under flera decennier har det gjorts många försök att helt släcka detta ljus av dem som har makten. Jag har mött människor som suttit i både arbetsläger och fängelse för sin övertygelses skull. Många blev också dödade, både kineser och svenskar.
När bomberna föll var det över alla. Men vid speciella tillfällen kunde hotet riktas mot enskilda personer.
Min far var en gång nära att bli dödad av den japanska militären. De menade att han inte hade följt deras order. Han ställdes inför rätta och straffet var döden. Men de frågade sen också vad ett sådant brott skulle leda till ”i ert land”, som de uttryckte det. Min far förstod att hans liv kunde bero på hans svar. Han sa: ” Om vi gjort något fel får vi vårt straff. Men vi kan också bli benådade.”
Efter många timmars överläggning bakom stängda dörrar kom de höga ledarna ut och meddelade: ”Denna gång ska vi döma som i ert land, ni blir benådad”.
När jag tänker på det efteråt är det intressant att det är just det han predikade mest om under sitt liv var det som räddade hans liv. Nåd och försoning.
Det har funnits många ljusbärare som vågat sina liv för det som de ansåg vara sanning och rätt. Även idag kan det innebära risker. För några år sedan mötte jag i Kina en ung man som nyligen blivit ordinerad som präst. Vi fick en promenad för oss själva då vi kunde samtala ostört.
Då sa han till mig att han varje morgon hade en kamp med sitt samvete om vad han fick säga och inte fick säga. Ett exempel var att det är helt ok att berätta om Jesu liv och att han dog och for upp till himlen. Men det är absolut förbjudet att säga att han kan komma tillbaka igen till jorden.
Jag har senare ibland tänkt på detta. Att ledarna för en av världens starkaste krigsmakter kan känna sig hotade av en ensam vapenlös människa som levde för 2000 år sedan.
Det säger något om vilken kraft det finns i Jesu lära. Han vände ju upp och ned på rådande maktstrukturer. Och det kan också vi alla runt jorden idag bidra till som sändebud med frid enligt Joh. 20:21.
Vårt uppdrag, vår mission, handlar inte bara om att förkunna en tro utan också att i handling förmedla ett sätt att leva i omsorg om andra.
Att t.ex. starta skolor i Kina för både flickor och pojkar i en tid när bara en liten överklass-elit fick utbildning. Att försöka förhindra att flickors fötter skulle förstöras genom att bindas ihop. Att genom barnhem ge framför allt ovälkomna flickor chansen till liv i stället för att lämnas att dö. Jag har mött några av dem när de var gamla och fortfarande talade om den trygghet de fick på barnhemmet. De kunde sången ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara.” Under stor glädje sjöng de den för mig på svenska. Denna sång kunde de också tyst dela med varandra senare i livet när de möttes under svåra tider i landet. Det gav dem kraft.
Även missionen i Japan kunde handla om att samtala om olika värden i livet. Att arbeta dygnet runt kanske inte behövde vara det viktigaste. Att sitta ned i lugn och ro och lyssna på varandra under ett Bibelstudium kunde ge ett annat perspektiv. Min syster arbetade också ofta bland barn och ungdomar.
När mina föräldrar på 1930-talet lämnade sina hem i Sverige och for med båt till Kina tog resan tre månader. Ett brev i endera riktningen kunde ibland ta ett par år innan det nådde adressaten. För mig kan också mission ses som en form av gränsöverskridande.
De unga människor som då for till främmande land överskred sitt eget lands gränser. Men inte bara geografiskt utan också kulturellt och religiöst. De fick lära känna andra sätt leva och tänka. Även dem som de mötte i det andra landet blev på sitt sätt gränsöverskridare när de vågade närma sig dessa utlänningar och lyssna på vad de hade att berätta.
Det betyder inte att de som lever i samma land hela sitt liv inte har möjligheten att komma i kontakt med dessa gränser. Jag tänker då på den längtan efter att förstå mera av både vårt eget liv och av det stora universum som omger oss.
I detta sökande når vi alltid gränser som utmanar oss och som också kan leda till att vi kommer både vidare och djupare.
”Den som söker han finner”, sa Jesus. Jag tror också paradoxalt nog att ju längre vi kommer på våra sökande vägar desto närmare kommer vi åter till den sanningens källa som jag nämnde tidigare.
Till slut vill jag sammanfatta det jag tror är allas vårt gemensamma uppdrag på jorden: att leva i den gränsöverskridande kärleken symboliserad i den ljuslåga som inget mörker kan rå på.
Den psalm vi nu ska sjunga har jag sjungit många gånger under mitt liv vid skilsmässor och återseenden mellan människor, som en påminnelse om att det finns band som är starkare än geografiska avstånd.
Det hände att vi stod vid relingen på en båt och nere på kajen fanns våra japanska vänner som kommit för att säga farväl. Vi hade pappersremsor att kasta ner som de tog emot. När skeppet lämnade hamnen gick remsorna av ett efter ett och vännerna försvann. Men sången om Guds kärleks band som aldrig går av hjälpte både oss och de som var kvar.
Med starka kärleksband
Guds folk förenas här.
Vår förebild är himlens land
och helgonskaran där.
Inför vår Faders tron
i samfälld bön vi går:
Ge tröst, ge kraft, ge glädjens lott
för varje dag och år.
I livets väl och ve,
i glädje och i gråt,
vi vill varandra kärlek ge
den tid vi här följs åt.
När vi en sista gång
förenas hand i hand,
i hjärtat tonar hoppets sång:
Vi möts i livets land.
(Psalmer & Sånger 406. Text: John Fawcett. Svensk översättning: Birger Olsson.)