Tro är liv och liv är tro

Tro är liv och liv är tro

Predikan av Elisabet Ravelojaona, Norrmalmskyrkan 11 augusti 2013.

Jesus frågade: Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag. Han svarade: Nej, det vill jag inte,men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: Jag skall gå, herre, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville? De svarade: Den förste. Då sade Jesus till dem: Sannerligen, tullindrivare och horor ska komma före er till Guds rike.

Matt 21:28-31

Jag avskyr era fester, jag hatar dem,
jag står inte ut med era högtider.
När ni offrar till mig och kommer med era gåvor
vill jag inte veta av dem,
jag vill inte se åt era offer av gödboskap.
Låt mig slippa dina psalmer,
jag vill inte höra ditt strängaspel!
Men låt rätten välla fram som vatten
och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Am 5:21-24

Tron berör alla delar av livet

Britt G Hallqist har skrivit en psalm som är en bön om att min tro och mitt liv ska vara helt. Mitt sitt enkla och raka språk är det en bön jag tror att många av oss kan vilja stämma in i, samtidigt som den utmanar med sin rättframhet:

Lär mig att bedja av hjärtat, inte i afton, men nu.
Hjälp mig att göra din vilja, inte i morgon men nu.

Hjälp mig att älska min nästa, inte på avstånd men här
nu när han kommer och vädjar, nu när han vållar besvär.

Hjälp mig att tro på dig Fader, inte i himlen, men här
i den förvirrade världen. Hjälp mig att prisa dig här. 

(Psalmer & Sånger 214)

Vi som finns i det här rummet har olika livserfarenheter och våra erfarenheter av tro kan skilja sig åt. Någon har fått den med sig hemifrån och växte upp med berättelserna om Jesus i söndagsskolan. En annan har hittat tron senare i livet och ytterligare någon härinne kanske inte känner sig säker på om tron, Gud och Jesus är något för honom eller henne.

I mitt liv har Bibelns berättelser funnits på ett självklart sätt. Gud var självklar. Jag har aldrig tvivlat på Guds existens, men som ung tonåring tvivlade jag på den kristna gemenskapen. Jag mötte kristna och troende som agerade på ett sätt som inte stämde överens med min bild av Gud. Det sårade mig! Men ur den erfarenheten lärde jag mig att människor är människor och Gud är Gud. Då blev det mer hanterbart och lättare att få ihop tro och liv.

Jag blir alltmer övertygad om hur viktig den kristna gemenskapen i en församling är. Inte bara för dem som tillhör gemenskapen, utan också för det omgivande samhället, som en motvikt till mycket annat. För mig är inte församlingen en perfekt gemenskap, där allt är som det ska. På gott och ont är det en högst verklig gemenskap där våra brister finns tillsammans med våra styrkor och förmågor. Församlingen är en plats där vi får öva oss i att vara människor, slipa av en del av vår taggighet och lyfta varandra till att bli mer ödmjuka. En plats för att öva sig i att vara människa och att låta Gud vara Gud – i vår mitt. Det är inte alltid enkelt. Därför är Britt G Hallqvists formuleringar så träffande. Det är en bön som handlar om att omsätta de vackra tankarna och orden i konkret handling och i ett äkta liv.

Hänger vi av oss tron med ytterkläderna?

Jesus budskap är radikalt. Det finns en anledning till liknelsen om de två sönerna. Många säger sitt ja till Gud, utan att det får någon skillnad i deras liv. Texten ur profeten Amos bok handlar om människor som håller fester och gudstjänster till Gud, men ändå missar poängen. Det är inte sången i sig, bönerna eller de vackra orden i en predikan, som Gud vill se och höra. Orden och musiken får bara en betydelse om de bottnar i våra liv. Om vi vågar öppna oss för Gud och för varandra.

Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! hälsar profeten, och fortsätter: Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Vågar jag tro att Gud gör skillnad i den här världen vi lever i, som många gånger kan upplevas förvirrande? Vi matas ständigt med budskap om vad vi behöver för att leva ett lyckligt liv och vad vi bör göra för att synas och bli någon. Det är inte lätt att stå emot! Reklamen lockar… det är klart att du ska… du är ju värd det! Men vad är det vi är värda egentligen? Ja inte handlar det om smink, saker och platser. Du, jag, vi alla, är värda så mycket mer än de yttre saker som vill säljas på oss. Jesus talar om något helt annat. Han säger att du är älskad för den du är! Du har fått gåvor och förmågor som andra behöver. Du är kallad, att vara Guds barn! Precis som den som sitter bredvid dig, den du möter på gatan och kollegan på jobbet.

Strax före sin död intervjuades McDonalds grundare i New York Times. Ray Crock fick frågan vad han trodde på och sa: ”Jag tror på Gud, familjen och McDonalds hamburgare. När jag kommer till kontoret är ordningen den omvända.” Få av oss skulle våga uttrycka det så tydligt, men många kristna gör samma sak, varje dag, kanske utan att reflektera över det. Vi sjunger och ber till Gud i gudstjänsten och i andakten. Men då vi kommer till jobbet eller skolan är det som att tron hängs av med ytterkläderna och stannar i garderoben. Ibland för att vi inte tänker på det, ibland mer medvetet för att vi tycker att det är svårt att få ihop de olika sidorna i våra liv. En insändare i tidningen Sändaren undrade varför så få pastorer har sin krage på när de är ute på stan. En utmanande fråga. Är det av blygsel, eller för att vi inte vill bli störda? Jag vet ju att när jag bär min krage synligt på tunnelbanan, så är det ofta någon som vill prata…

Varje människa har ett ärende

I veckan läste jag en artikel där författaren Patricia Tudor-Sandahl intervjuas. Utifrån övertygelsen om att varje människa har ett ärende i livet säger hon: ”När vi tar det på allvar slutar vi ställa frågorna: Vad kan jag? Eller Vad vill jag? Istället blir den viktiga frågan: Vad ska jag? Vi går från att se oss själva enbart som individer till att betrakta oss som personer, att träda in i relation till varandra och leva i samhörighet med andra. Det handlar om att hitta och bejaka något som är större än jag själv. Och det är faktiskt till hjälp om man hamnar i mörka perioder. I stället för att fastna i tankemönstret att mitt liv är meningslöst kan jag fundera över vad mitt liv har för mening för andra.” (1).

Det går naturligtvis att problematisera det hon säger, inte minst kring vad som händer när vi befinner oss i en svacka i livet. Men det ligger oerhört mycket i hennes resonemang kring behovet av att se oss själva, inte som individer, utan som en del av ett sammanhang. Ett sammanhang där vi alla har ett ärende i livet, som hon uttrycker det. Ett ärende och en plats, som inte i första hand handlar om att bli något för min egen skull, men att kunna bidra till människor omkring mig. Ett budskap som går på tvärs mot det vi ofta hör i samhället i övrigt!

Orden spelar ingen roll, om vårt handlande säger något annat

Dagens evangelietext, där Jesus ställer frågan vem av sönerna som handlar efter faderns vilja, finns i ett längre sammanhang som talar om trons plats i våra liv. Matteus låter kapitlet börja med berättelsen om hur Jesus driver ut köpmännen ur templet. Jesus är verkligen arg och upprörd. Han välter omkull borden och skriker: Det står skrivet ”Mitt hus ska vara ett bönens hus, men ni har gjort det till ett rövarnäste.” När allt lugnat sig kommer helt andra människor fram till honom. Det är marginalens människor, blinda och lytta. Jesus ser dem och möter deras behov. Också barnen kommer och blev synliggjorda. De ropar och sjunger Hosianna(2) och Jesus tycker om det! Men översteprästerna ifrågasätter hans auktoritet och vill veta med vilken rätt han agerar (3). Jesus svarar på deras fråga genom att berätta liknelsen om de båda sönerna som blev ombedda att gå ut och arbeta i vingården. De fick samma fråga. Den ene sa ja, men gjorde inget. Den andre sa nej och var ändå den som gjorde vad pappan önskade. Liknelsen säger oss att också den som står vid sidan om, kan göra Guds vilja. Den säger att orden inte är vår viktigaste bekännelse. Den viktigaste bekännelsen är vår handling och hur vi lever våra liv. Just därför är församlingen oerhört viktig. Församlingens gemenskap är till för att vi ska kunna stötta och hjälpa varandra i vår vardag. Församlingen är en plats som ska hjälpa oss att få ihop vårt liv och vår tro. Idag får känslan av att många lever sitt liv uppdelat i tårtbitar. Det är familjen, vänner, musikskolan i Norrmalmskyrkan, jobb, skola, min tro och relation till Gud. Också här i kyrkan kan det mycket väl vara så att den ena gruppen som möts inte vet vilka de andra är. Men jag vill tro att allt hör ihop. Och jag tror att vi mår bra av att hitta mötesplatser över gränser så att tårtbitarna i våra liv, eller i församlingens liv inte blir alltför separerade.

Idag är kyrkan på många sätt en unik plats, där människor från olika bakgrund möts. Familjer och singlar, unga och äldre. Det är stort! Och i vårt centrum finns Jesus, Den Gud sänder till oss som en utsträckt hand, mitt in i vår mänskliga ofullkomlighet. Det sista är viktigt att minnas. Vi behöver visa förståelse och acceptans både inför oss själva och inför varandra. Ingen är fullkomlig. Med Jesus liv som förebild får vi söka forma en kärleksfull, varm och barmhärtig gemenskap. En gemenskap där längtan efter att bli berörd av Gud och varandra får vara central. En längtan efter att bli berörd, inte bara för egen del, utan också tillsammans.

BÖN

Gud hjälp oss att vara ärliga i vår tro. Hjälp oss att göra det goda vi vill så att vår tro och din nåd speglas i våra liv. Amen.



1) Ur Tidskriften NOD, Forum för Tro, Kultur och Samhälle, nr 3 2010. Citatet ovan, av Ray Crock är hämtat från samma tidskrift.

2) Matt 21:12-16

3) Matt 21:23

Tags: