Välkomna!

Välkomna!

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 14 juni 2015
Andra söndagen efter trefaldighet: ”Kallelsen till Guds rike”

Vi har i den här gudstjänsten fått ta del av en rad fantastiska texter ur Bibeln!

Först läste vi i profeten Sakarjas bok om översteprästen Josua som hade fått Guds kallelse att vara med och leda återuppbyggnaden av Israels rike och tempelgudstjänsten efter återkomsten från den långa exilen i Babylon. Vi läste att Satan visserligen kunde peka ut ett flertal brister hos Josua som gjorde denna direkt olämplig för en sådan kallelse. Men Herrens ängel befaller att, trots hela den långa lista av kritik som Satan kan dra fram, ska Josua likväl befrias från sin skuld, kläs i högtidsdräkt och välsignelse, och få fritt tillträde till den himmelska hovstaten.

Sedan läste vi i Johannes uppenbarelse om inbjudan till Lammets stora bröllopsfest, den himmelska jubelsången och den skinande vita bröllopsskruden.

Och så läste vi från Lukasevangeliet Jesu liknelse om festfixaren som inbjöd människor att komma på fest med de välkända orden vi känner igen från nattvardsliturgin: ”Välkomna! Allt är färdigt!”

Men något jag tycker är underligt, är att – trots alla dessa vackra ord om nåd och inbjudningar och högtidsdräkter och kallelser till såväl gudomliga uppdrag som till himmelska fester – det som biter sig fast hos mig är likväl de där orden om ”att ingen av dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.”

Alla de andra orden i de fina bibeltexterna om inbjudningar, frikostighet, jublande partyn och stor generositet liksom överskuggas av de här allvarsamma orden: ”Ingen av dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.” Så hur många vackra löftesrika bibeltexter vi än har läst här idag, är det som om kontentan av allt ihop ändå mest är snikenhet, njugghet och snålhet – och väldigt exkluderande.

Evangelisten Lukas berättar i sitt fjortonde kapitel (som är det kapitel där vi hittar Jesu liknelse om festen) att Jesus var bjuden på middag hos en som var medlem av Stora rådet. Det var med andra ord en ganska inflytelserik person. Det var en person att visa aktning och respekt och se upp till. Att inbjudaren var medlem av Stora rådet innebar att denna inte bara hade politiskt inflytande, utan även religiöst, och var väl insatt i den religiösa traditionen och ordentligt påläst och kunnig i Bibeln.

Det var en sabbatsdag, och (skriver Lukas) under den här middagen ”iakttog man Jesus noga”. Den känslan Lukas förmedlar till sina läsare är alltså att hela tillställningen egentligen är mer eller mindre riggad för att kunna ha Jesus under uppsikt och få tillfälle att hitta något att anklaga Jesus för. Tillställningen verkar enligt Lukas vara riggad för att kunna sätta dit Jesus. Varenda gest Jesus gör iakttas noga; varenda ord han säger noteras.

Men det är inte bara värden och de andra gästerna som iakttar Jesus för att se om han håller måttet. Faktum är att Jesus i sin tur passar på att också iaktta dem!

Så tränger sig en person med en mycket svår sjukdom in i lokalen. Kanske har denna person nåtts av ryktet att mirakelgöraren Jesus finns där. Och när den sjuka personen nu står där framför Jesus, frågar Jesus middagsvärden och de andra middagsgästerna vad som är rätt att göra: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?”

De tiger. De har inga kommentarer. Likt så många andra mediatränade människor med upphöjda positioner i samhället som avkrävs ett etiskt ställningstagande där fel svar skulle kunna sätta deras karriär och position på spel, har de plötsligt inget att säga. De väljer att tiga.

Jesus noterar även vad för slags människor värden inbjudit till den här måltiden. Värden har inbjudit sina släktingar och rika grannar. Och enligt Lukas förstår Jesus varför värden har bjudit in just dessa, nämligen för att värden ska vara säker på att även fortsättningsvis få stå med på dessa fina och inflytelserika människors framtida gästlistor. Det är som att stiga in i en Marcel Proust-roman, där det gäller att ställa in sig hos de rätta personerna för att själv bli betraktad som en rätt person.

Men Jesus noterar även hur dessa fina middagsgäster beter sig mot varandra; spelet som pågår där på middagen, där gästerna mer eller mindre snyggt försöker roffa åt sig de bästa platserna vid bordet.

Så utbrister en av middagsgästerna: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike!” Och nu undrar jag om inte den saliggprisningen egentligen är en underförstådd kritik av något som Jesus just har sagt där på middagen.

Jesus hade nämligen just sagt till middagsvärden: ”När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar; så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.”

Nu måste vi först ha klart för oss varför det enligt rådande norm inte fanns på kartan att bjuda fattiga, krymplingar, lytta och blinda på middag. Det var nämligen inte ovanligt att anse att dessa människor var just fattiga, krymplingar, lytta eller blinda på grund av att de eller deras föräldrar var djupt syndiga. Att då bjuda in dem för att äta tillsammans med dem (och att äta tillsammans var på den här tiden ett tecken på gemenskap och samröre och jämlikhet) skulle alltså vara att dels acceptera deras synd; dels säga att en själv inte var så mycket bättre och finare än de. Dessutom skulle ju de där olyckliga stackarna inte kunna bjuda igen.

Det fanns med andra ord ingen som helst anledning att ta med dem på ens bjudningar.

Jesus sa: ”Salig är du när du bjuder dem som inte kan bjuda tillbaka; salig är du då eftersom de inte kan ge någon belöning.” Men en av de fina middagsgästerna försöker ge Jesus svar på tal, och kontrar med att säga: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” Och vilka skulle det kunna vara? Vilka tänker sig den här middagsgästen är inbjudna till Guds rike? Är det inte sådana som den högt uppsatte rådsherren och dennes likar? Är det inte de skriftlärda; de som är rätt? Är det inte de som brukar bli bjudna när det bjuds till fest; de som rentav kan förvänta sig att bli bjudna?

Men Lukas har i sin berättelse om Jesu middagsbesök just gett en bild av de fina middagsgästerna – en bild som inte är så fin som de själva verkar vill ge sken av. De må vara hur skriftlärda och bibelsprängda som helst, men de kan inte svara på om det är rätt att göra gott mot en medmänniska på Guds heliga dag sabbaten.

De må ha höga positioner i samhället, tillhöra rätt familjer, hysa andras aktning och vara väl insatta i politiken, religionen och Guds ord, men de använder allt detta till att granska andra noggrant och att exkludera dem som inte passar in. De nöjer sig inte med något mindre än de bästa platserna vid bordet, och de tvekar inte att använda sina vassa armbågar för att ta sig fram dit. Bakom deras tjusiga festinbjudningar ligger det kall kalkyl och bedräglig beräkning.

När Jesus säger att salighet är att bjuda dem som inte kan bjuda tillbaka, kontrar alltså en av middagsgästerna med att säga att salig är den som får vara i Guds rike. Det låter ju förstås väldigt fromt och fint och andaktsfullt, men det är då Jesus berättar liknelsen om festen. Och jag undrar om inte Jesus berättar den liknelsen för att ta tillfället i akt att förklara vad Guds rike faktiskt är; att Jesus vill ge sin bild av vad Guds rike är för någonting.

Och då verkar ju Jesu poäng vara att Guds rike är där den oinbjudna blir inbjuden; att Guds rike är där den ovälkomna är välkommen; att Guds rike är där den osedda blir sedd; där den som inte räknas blir medräknad; där den förbigångna ställs i blickfånget och rentav blir festens medelpunkt.

Jag tänker mig att poängen med Jesu liknelse om festen är att Guds rike finns bland de outvalda – dvs. de som förutsätts vara outvalda.

I Jesu liknelse säger inbjudaren att ingen av de som först blev inbjudna kommer att få vara med på festen. I grundtexten står det rentav att de inte ens kommer att smaka på maten. Varför inte det? Därför att den här måltiden – dvs. Guds rike – är just det som de inte vill ha. De vill säkert en massa andra fester med sina släktingar och rätta människor men just den här festen – Guds rike – är de inte intresserade av.

Så när inbjudaren i Jesu liknelse säger att ingen av de som först hade denna inbjudan inte kommer att få ens den minsta munsbit av festmåltiden är det inte så mycket en dom från värdens sida, utan mest ett konstaterande.

Ja, visst är det exkluderande! Guds rike exkluderar de privilegierades privilegier. Guds rike är att agendan tillåts sättas av andra än de som alltid annars sätter agendan. Guds rike är en annan och helt annorlunda norm än normen. Eller som Maria uttryckte saken redan i början av Lukasevangeliet: ”Gud störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor och rika visar han tomhänta från sig.” Dessa har ju liksom redan händerna fulla och är inte beredda att släppa det de har för händerna – än mindre att dela med sig av det de blivit välsignade med.

Alla är kallade till Guds rike – och det är just det som gör Guds rike exkluderande! Det är nämligen en djupt kränkande, exkluderande tanke för dem som inte vill att alla ska vara kallade. Det är en djupt kränkande, exkluderande tanke för dem som inte vill att alla ska få mättas. Och det är en djupt, exkluderande tanke för dem som inte vill att alla ska få plats.

Guds rike är kort och gott en djupt kränkande, exkluderande tanke för dem som vill ha sitt alldeles egna lilla rike med sin alldeles egna lilla gud för sig själv. Men när allt kommer omkring: Vem vill, innerst inne, egentligen det?

 

/Stefan Albinsson