”Vänd om! – Vart då?”

”Vänd om! – Vart då?”

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 15 december 2013
Tredje söndagen i advent
”Vänd om! – Vart då?”

Här hittar du dagens bibeltexter: http://www.bibeln.se/las/sok?q=Jes+40%3A1-8%3B+Gal+3%3A21-29%3B+Luk+3%3A1-15&goto_book_1917=&goto_book_2k=&goto_book_k12=&b=2k

 

”Trösta!”
”Ge nytt mod!”
”Förkunna!”

Dessa uppmaningar kommer från Jesajabokens fyrtionde kapitel, som en och annan känner igen från Händels oratorium Messias.

Den historiska bakgrunden till texten är annars judarnas återkomst från den långa exilen i Mesopotamien. Nu fick de återvända. De liksom andra folk. Det var kungarnas kung, Persiens härskare Kyros II, som gav flera folk som tidigare hade tvångsförflyttats att återvända till sina forna hemländer inom imperiet. Folken fick återvända till sina gamla länder och bygga upp sina städer och sina tempel. Och för judarna innebar det inte minst ett nytt hopp om att Guds urgamla löften skulle infrias.

Det är väl ungefär i den vevan som en profet hör Rösten – som kanske är en ängels röst:

”En röst sade: ‘Förkunna!’”

När vi läser den här texten – åtminstone i den svenska översättningen – är det naturligt att uppfatta det som att tyngdpunkten i det budskap som profeten ska förkunna är människans förgänglighet: ”Vad ska jag förkunna?” ”Jo, att människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen…”

Men kanske skulle vi kunna testa en annan tolkning? Nämligen att det där med människans förgänglighet mest är profetens ifrågasättande; profetens sätt att säga att det ändå inte är någon idé att förkunna Guds ord.

Rösten sade: ”Förkunna!”

Och då svarar profeten kanske först ganska så uppgivet på den kallelsen: ”Vad ska jag förkunna? Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen. Gräset torkar, blomman vissnar när Herrens vind går fram.”

Det vill säga: ”Om vi verkligen skulle anstränga oss kan vi möjligen med lite god vilja eventuellt se sådant som vi skulle kunna tolka som tecken på en ny tid och en framtid. Men på det stora hela: Vad skulle det vara värt? Vid det här laget är vi ju alltför medvetna om hur förgängligt och kortlivat allt är. Den allra största människan, ja till och med den mäktige perserkungen Kyros som gett folket möjlighet att återvända hem, är ju när allt kommer omkring bara ett simpelt grässtrå som snart torkar bort. Och allt vi hoppas på; allt vi företar oss; allt vi bygger upp eller klamrar fast vid – vårt intellekt, vår styrka, vår kapacitet – vissnar ju förr eller senare ner och blir … ingenting. Vi är sannerligen inga gudar. Nej, vi är snarare små ynkliga grässtrån som torkar och vissnar i vinden. Så vad ska jag förkunna? Och varför ska jag göra det? Vad är för en idé att ens säga något?”

Men rösten svarar profeten: ”Ja, visserligen är folket som gräs som torkar, eller som blomman som vissnar. Men vår Guds ord består i evighet!

Och vad var det Guds-ordet då? Hur löd det? Vad var det Gud hade sagt? Jo, det har den där rösten redan berättat: ”Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det.”

Att det ordet består – trots människors bräcklighet; trots att människan inte är starkare än strån som vajar i vinden – det verkar vara röstens budskap: ”Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det. Hoppet kommer till oss. Gud kommer till oss. På en banad väg genom öknen. Och vi får gå med Gud på den vägen. Människan må vara som gräset, men Guds ord står fast, Guds löften står fast, därför finns det ändå anledning att förkunna! Det finns anledning att trösta. Det finns anledning att ge nytt mod – trots att så mycket talar emot det. Eller kanske just för att så mycket talar emot, behöver Gudsordet förkunnas.”

Den här dialogen mellan himmelsrösten och profeten rörde alltså händelser för länge sedan; nämligen på 500-talet f.Kr. En svunnen tid; en historiskt avlägsen situation.

Men dialogen i Jesajabokens fyrtionde kapitel glömdes inte bort, utan lästes på nytt och på nytt. Som till exempel på Johannes döparens tid. Ord att återvända till – i nya tider och nya situationer.

”Trösta! Ge nytt mod! Förkunna!”

Jesus frågade en gång människor om varför de egentligen hade gått ut till Johannes döparen:

”Vad gick ni i ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Nej. … Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er; en som är mer än profet. Det är om honom som det står skrivet: Se jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för er.” (Lukasevangeliet 7:24–27)

Så att även om människan är som gräs som vajar, vissnar och torkar bort,
och så även profeterna och förkunnarna,
och då även Johannes döparen,
består Guds ord i evighet.

Därför var det ändå värt att gå ut till Johannes och lyssna på honom. Det var inte så mycket för att förvänta sig något av en människa som det fanns anledning att gå ut till Johannes och lyssna på vad han hade att säga, utan för att det fanns anledning att förvänta sig något av Gud.

”Trösta! Ge nytt mod! Förkunna!”

Ta en liten stund och fundera på vilka områden i ditt eget liv som skulle behöva beröras av tröst, nytt mod och Guds levande, livgivande ord.

Och ta nu även en liten stund och fundera på vilka områden i vårt samhälle och i världen, eller debatter, eller händelser den senaste veckan som skulle behöva beröras av dessa utrop: ”Trösta!” ”Ge nytt mod!” ”Förkunna!”

”Bär omvändelsens frukt!” ropade Johannes.

”Hur då?” undrade folket ”Vad skall vi göra?”

Och då blir Johannes väldigt konkret. Han börjar tala om en omvändelse i vardagen; en omvändelse som gäller både attityder och handlingar. Att den som har ska dela med sig till den som inte har. Att avstå från korruptionen, och övervåldet.

De omvändelser Johannes föreslår ser alltså olika ut beroende på vilka grupper eller personer det gäller. Omvändelserna ser olika ut för olika människor eftersom de omvändelser Johannes vill se är konkreta.

Men det finns en sak gemensamt för dessa omvändelser: De är omvändelser som får konsekvenser också för andra.

Det är inte några introverta omvändelser. Det är omvändelser som ger goda avtryck i omgivningen. Det är omvändelser med en tydlig riktning. Omvändelser till Gud, ja visst, men därför också omvändelser till medmänniskan.

Ytterligare en människa i världen kan hålla sig varm, därför att åtminstone en person har gett bort sin extra skjorta.

Någon får behålla lite mer av sin surt förvärvade slant eftersom åtminstone en tjänsteman har avstått från korruption och ekonomiskt fiffel.

Någon annan får äntligen uppleva en hel dag utan hot och våld för att åtminstone en militär eller polis eller väktare inte gått utanför sina befogenheter.

Vad Johannes föreslår är alltså en omvändelse och en tro på Herrens advent som spelar roll, på så vis att det är en omvändelse och en tro som får betydelse också för andra, och som – om fler skulle ta efter – rentav skulle förändra världen.

De omvändelser Johannes talar om skulle kunna innebära tröst, nytt mod och förkunnelse av Guds ord i praktiken. De skulle kunna innebära tröst, nytt mod och förkunnelse som inkarneras; som antar kropp; som blir på riktigt.

Kanske är det det som är att bygga Guds väg? Kanske är det det som är att leva i hoppet om Herrens advent?

Om det är så att Gud till och med skulle kunna uppväcka stenarna till Abrahams barn, då finns det kanske ändå hopp för varje mänskligt strå som darrar i vinden; och för varje mänskligt hjärta som hårdnat till sten. Hopp om mänsklighetens omvändelse – till Gud och till varandra.

Kören ska nu sjunga om Guds väg, öppnad för alla genom Guds Messias Jesus Kristus, för att göra alla människor – oavsett härkomst, kön eller sociala förhållanden – till arvtagare enligt Guds löften.

Körsång:
”Livets Gud, tack för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus.
Hjälp oss att leva i din förlåtelse.
Stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek.
Amen.”

Tags:
,