Vart jag mig i världen vänder

Vart jag mig i världen vänder

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 31 december 2017
Söndagen efter jul: ”Guds barn”

 Jeremia 31:15 – 17; Psaltaren 71:2–6; Galaterbrevet 4:4–7; Matteusevangeliet 2:13–23 

I dagens bibeltexter ställs vi inför den osminkade sanningen om världens brutalitet, där så ofta de mest värnlösa och de mest behövande (som de oskyldiga barnen) får betala det högsta priset för de höga herrarnas maktkamp.

Ramaskriet i profeten Jeremias ord om den förtvivlade Rakel som begråter sina döda barn är inte någon engångsföreteelse i mänsklighetens historia. Det är inte ett isolerat skri som sedan aldrig mer har hörts. Liknande hjärtskärande klagorop har upphävts gång på gång genom historien. Ja, också i vår egen tid tvingas föräldrar begråta sina barn – föräldrar som mist sina barn pga avsaknad av läkemedel, eller pga förorenat vatten, krig eller svält.

Det finns lidanden och smärtsamma förluster som vi inte fattar varför de sker. De lämnar oss med en oerhörd sorg och tomhet och ett enda stort ”Varför?” Säkert är vi många här som bär också på sådana sorger och tvingas leva med sådana obesvarade ”Varför?”

Men det finns också lidanden där vi egentligen vet mycket väl varför de inträffar – förluster, lidanden och mänskliga tragedier som är resultatet av snedfördelade resurser, politisk ovilja, vanskött förvaltning och makthavares arrogans.

Så är det också i berättelsen om de menlösa barnen i Betlehem, där en enda människas blinda rädsla för att förlora sin tron och sin krona, sina privilegier och sitt liv i omåttlig lyx blev orsak till lidande och död för så många oskyldiga. Och så det kusliga: att inte en enda av kung Herodes knektar erkände att detta var helt åt skogen och vägrade lyda order, utan bara gjorde som de blev tillsagda att göra.

Dagens evangelieläsning om barnamorden i Betlehem kan ge oss som bibelläsande gemenskap kraft och inspiration och mod så att vi tillsammans för världens alla värnlösa barns och vuxnas skull står upp och profetiskt avslöjar varje naken kejsare; ställer frågor till varje makthavande instans: ”Det ni nu beslutar – gör ni det för allas bästa, och framför allt för de mest utsattas skull, eller gör ni det bara för att få behålla era egna positioner i toppen?”

Men nu några minuter tänkte jag att vi skulle lämna den maktgalne kung Herodes och hans likar därhän. Jag tänkte att vi istället skulle slå följe med den rättfärdige Josef och låta det han gör i den här berättelsen väcka några frågor till oss av personlig och existentiell natur; låta honom vägleda oss på en inre resa.

Och då börjar vi, precis som evangelisten Matteus gör när han berättar om Josef, i Betlehem. I Lukas version av julberättelsen hade Maria och Josef tvingats till Betlehem pga. en skattskrivning. Om detta skriver Matteus ingenting. Matteus berättar inget om när eller hur det kom sig att Josef bosatte sig i Betlehem. Han har liksom alltid funnits där. Betlehem är och har alltid varit hans hem. Här är han hemma. Här vet han hur saker och ting fungerar.

Här hade (kanske Matteus tänker) Josef hela sitt sammanhang: sin släkt, sin umgängeskrets, sitt arbete… Här hade han sin trolovade och antagligen var det här han hade tänkt att uppfostra sina barn.

Så låt oss börja där, också i vår egen inre resa den här stunden, och fråga: Har jag också ett Betlehem, och vad är i så fall mitt Betlehem?

Hur ser det sammanhang ut som – på gott och på ont – liksom ”alltid har varit” eller som du liksom mest tar för givet och tänker att: så här är det ju? Ta en stund och försök för dig själv beskriva din livssituation nu, det kan vara arbete, familj, eller vad som liksom formar det du står i just nu.

Men så händer det något som gör att Josef faktiskt inte kan stanna kvar i det som ”alltid har varit”. Betlehem är inte längre en trygg och säker plats.

Herrens ängel visade sig i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.

För Josef krävdes det en ängels ingripande för att inse att det invanda sammanhanget höll på att bli farligt att stanna kvar i. För även om vi väl inte alltid kan räkna med änglahälsningar varje gång något behöver förändras i våra liv är det nog så för många av oss att vi in i det längsta vill tro att det åtminstone är så bra som det kan vara. In i det längsta kan vi övertyga oss själva om att det är helt OK – och inte förrän någon påpekar det för oss – antingen direkt, eller indirekt genom sitt agerande –  måste vi till slut erkänna att det inte kan fortgå på det här sättet länge till.

Fundera på om det har funnits något sammanhang som du har funnits i som blev skadligt eller farligt eller på något sätt livsfientligt att stanna kvar i; och hur du i så fall nådde den insikten.

Och till slut finns det inget annat för Josef än att ta sig därifrån. Det hjälps inte att Betlehem är det enda sammanhang han egentligen känner till. Ängelns manande budskap om det farliga i att stanna kvar blir till slut alltför övertygande. Så ”Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten.”

När Josef beger sig till Egypten handlar det kanske inte så mycket om att han flyr just till Egypten som att han flyr från Betlehem. Antagligen är det inte i Egypten som han föreställer sig att han, Maria och Jesus ska bygga sin fortsatta framtid.

Kanske är det Egypten som med tiden kommer att få utvecklas till att bli Josefs nya invanda sammanhang; kanske inte. Det är inte det viktigaste att reda i just nu. Det viktiga just nu är bara att komma bort från Betlehem, för just nu är i stort sett vilket sammanhang som helst bättre eller säkrare och mer livsbejakande att befinna sig i än i Betlehem.

Väl i Egypten kan Josef få den möjlighet, tid och ro som behövs för att kunna skaffa sig överblick över en livssituation, utan att direkt befinna sig mitt i den. Väl där i Egypten finns den möjlighet, tid och ro som Josef behöver för att över huvud taget kunna tänka igenom hur han behöver ordna sitt liv nu.

Hur ser ditt Egypten ut? När du har behövt bryta upp ifrån vad det nu kan ha varit som du har behövt bryta upp ifrån – var hamnade du då först? Eller om det är så att du faktiskt har börjat nå insikten att du behöver bryta upp från något, kan du se vad din första anhalt skulle kunna vara? Inte för att den anhalten är bästa sammanhanget på jorden, men den är i alla fall inte lika farlig eller livskvävande som det sammanhang du behöver bryta upp ifrån.

Så går det en tid, och Josef kan nu se att förutsättningarna ser annorlunda ut. Ängeln säger till honom: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda.” Och Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land.

Men det blir både ett slags återvändande och något helt annat. Josef återvänder visserligen till Israel, men inte till Betlehem, utan till Galileen, och där bosatte han sig i en stad som heter Nasaret.

Den omedelbara faran var visserligen undanröjd. De som ville ta barnets liv var döda, men Betlehem skulle likväl aldrig mer kunna bli Josefs sammanhang igen. Den vägen var stängd. Så det får bli en nystart på annan ort. Likt, men ändå väldigt olikt. Stor igenkänning, men ändå något annat än det han hade lämnat.

Och så: om du personligen har behövt göra en sådan här Josef-resa, vad är då ditt Nasaret? Hur skiljer sig det sammanhang du kom att välja eller åtminstone råkade hamna i – från det sammanhang du en gång bröt upp ifrån? Vad är likt det sammanhang du lämnade? Vad är annorlunda? Vad saknar du? Och – minst lika viktigt: Vad saknar du faktiskt inte?

Nästa gång Josef omtalas av Matteus verkar han vara väl etablerad i Nasaret; åtminstone är det så andra uppfattar honom. Folk kallar honom ”snickaren”. Kanske kommer Josef i sin tanke aldrig helt kunna lämna det gamla sammanhanget bakom sig. Kanske kommer Nasaret alltid kännas som något delvis nytt för honom. Men så blir det inte för barnen som växer upp i familjen. För dem är det just Nasaret, som för Josef och Maria är det och kanske alltid kommer att vara det nya, det som för barnen blir det invanda och självklara. Aldrig kommer förstfödde sonen Jesus att bli någon ”Jesus från Betlehem”. Nej han blir: Jesus från Nasaret – också när han i sin tur flyttar hemifrån.

Men till syvende och sist, och för att anknyta till dagens gudstjänsttema: Det finns för oss ett sammanhang som omsluter och övergår alla andra sammanhang, vart vi än i världen vänder. Det sammanhanget är barnaskapet hos Gud. Och hur många uppbrott vi än behöver göra under livets gång – från det sammanhanget behöver vi aldrig bryta upp, och i det får vi ha vår djupaste identitet och innersta vila.