Arvtagare

Glasmosaikfönstret

Arvtagare

Predikan av Stefan Albinsson söndagen den 28 december 2014
Söndagen efter jul: ”Guds barn”

När tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare.
(Galaterbrevet 4:4–7)

Jag tänkte att vi en liten stund skulle stanna till vid dagens episteltext ur Paulus brev till de kristna i Galatien. Nu kan det i och för sig vara så att kanske minst hälften av oss som är här i kyrkan idag känner att det Paulus skriver i episteln inte berör en; att det handlar om några andra, detta tal om att bli Guds söner. Måste en åtminstone inte för det första definiera sig som man för att ens komma på fråga?

Men Paulus inleder hela det här resonemanget, som vi läst en liten bit ur, med de välkända orden: ”Alla är ni genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:26–28)

I Kristus är alltså frågor om nationstillhörighet, samhällsstatus eller kön icke-saker – dessa saker som i världens ögon är så oerhört viktiga att kunna definiera och peka ut. Men de kristna varken kan eller ska definiera sig själva utifrån rang, kön eller nation, eftersom deras djupaste identitet finns i Kristus själv – den Kristus som innesluter dem alla i sig själv.

Därför vågar Paulus ta den här bilden från den samtida juridiken om arvsrätt och tillämpa den på varje kristen. Att Paulus här alltså talar om att bli Guds söner, och inte använder det mer könsneutrala ordet ”barn” har att göra med att att det var just sönerna som i det dåtida samhället var arvtagare, medan döttrarna var arvslösa och alltid stod under någon förmyndare – vare sig det var fadern eller äkta mannen.

Det var alltså just genom att använda detta mansdominerande språkbruk från dåtidens juridik som Paulus säger också till de kristna som inte är män: ”Ni är arvtagare! Ni är inte era mäns eller fäders ägodelar. Ni tillhör – som varje kristen – Gud, och ni har därför i Guds församling med juridikens språkbruk ’söners rätt’. Ni har samma frihet, rätt, skyldighet och myndighet som alla andra i församlingen.”

Enligt en annan av Nya testamentets författare dras vi i Jesus Kristus in i det överkosmiska kraftfält som är livet i Guds egen gemenskap (1 Joh 1:3). Vi har just firat Guds Son Jesu Kristi ankomst till jorden som människobarn, och Gud har i denne Kristus, vars födelse vi just har firat, skänkt dig en värdighet och upphöjelse som är helt enastående. Gud har förenat dig med Jesus Kristus – Paulus påstår ju rentav att du genom dopet har blivit klädd i Kristus – och Gud har i Jesus Kristus därmed gjort dig till arvtagare.

Iklädd Kristus finns du inskriven i den släkttavla som har rubriken: ”Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, son av Abraham.” (Matt 1:1) Och det större textsammanhanget i Galaterbrevet klargör att det handlar om att du genom tron på Kristus har ärvt det urgamla löftet som Gud en gång gav till Abraham.

Vilket löfte? Jo, löftet om välsignelse. (1 Mos 12:3)

Enligt Nya testamentets tolkning av Guds löfte till Abraham är detta en välsignelse som inte bara räcker till för en själv, utan som flödar över så att den räcker till många. Den version av Abrahams välsignelse som används i Nya testamentet lyder: ”Genom dig ska alla folk bli välsignade” (Apg 3:25; Gal 3:8).

Att vara Guds barn i Kristus och att därmed ha del i Guds välsignelse av Abraham innebär alltså minst två saker. Det ena det innebär att vara välsignad är att Gud tänker väl om dig, och att Gud talar väl om dig. När hjärtat och samvetet dömer dig; när du själv eller andra gör allt för att förminska dig, då talar Den högste väl om dig. Paulus säger att Gud lånar ut sin egen röst till dig. Han skriver: ”Gud har sänt sin sons ande in i våra hjärtan, och den ropar: ’Abba! Fader!’” (Gal 4:6)

I det ropet överröstas alla andra röster. Paulus skriver i Galaterbrevet om dessa andra röster och kallar dem för ”gudar, som i verkligheten inte är några gudar”, utan som vid närmare påseende avslöjas som ”svaga och ömkliga makter” (Gal 4:8–9). Andens rop inom dig till Gud vill med sitt ”Abba! Fader!” överrösta alla de alla röster och ömkliga makter i världen som försöker göra anspråk på dig, som vill dra nytta av dig, som vill utnyttja dig, som vill hålla fast dig i sitt grepp, i sina lagar och bud och förordningar, och som vill förminska dig och förslava dig.

Om det ena som det innebär att vara ett Guds barn i Kristus är att vara välsignad – dvs. att Gud tänker väl om dig, och att Gud talar väl om dig – så är det andra som det innebär att vara Guds välsignade barn att vara till välsignelse.

Finns det inga lagar, finns det inga bud, finns det inga regler för Guds barn? Jo, skriver Paulus, det gör det faktiskt. Det finns visst en lag. Det finns en standard för Guds barn. Paulus kallar den för Kristi lag, och den innebär att bära varandras bördor, dvs. att stötta och hjälpa var och en som håller på att tappa greppet om sitt liv och sin tro och sin vandel (Gal 6:1–2). Paulus skriver: ”Låt inte er frihet ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. Hela lagen sammanfattas i ett enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv.” (Gal 5:13–14)

För att vara Guds barn är att vara till välsignelse – och det kan ofta innebära något mycket mycket konkret.

Att vara till välsignelse kan vara att göra sig besväret att maka sig iväg till Rakel i Rama; att stanna kvar där och hålla ut där hon sitter och begråter sina förlorade barn. Eller var hon nu sitter för tillfället, och vad hon nu begråter. (Jfr. dagens gammaltestamentliga läsning: Jer 31:15–17.)

Att vara till välsignelse kan vara att stiga upp i natten för att ta med sig de förföljda och värnlösa till trygghet och säkerhet undan Herodes anhang. Eller vems anhang det nu råkar vara som för tillfället jagar dem. (Jfr. dagens evangelium: Matt 2:13–23.)

Men att vara till välsignelse kan även betyda att vara jobbig och besvärlig och tråkig och säga ifrån och lägga sin näsa i blöt när någon beter sig illa mot sig själv eller mot andra. (Jfr. Gal 4:16–19)

För att vara Guds barn i Kristus innebär inte nödvändigt att bli populär och vinna människors uppskattning, utan att söka vilan i detta att du redan är uppskattad, sedd och älskad av evigheten själv – du är älskad av ingen mindre än Gud själv.