De två rabbinerna

De två rabbinerna

En gång möttes två skriftlärda rabbiner och inledde ett teologiskt samtal med varandra. Och samtalet kom att handla om innebörden i titeln Ben HaElohim – ”Guds Son.”

Guds Son är en titel laddad med innehåll och teologi. Den används i Bibeln t.ex. om Israels kung i kröningshymnerna i Bibelns egen sångbok Psaltaren (Ps 2:7). Men titeln används också om hela Israels folk i traditionerna och berättelserna om Guds befrielse av Israels folk från slaveriet i Egypten. Till exempel säger Gud genom profeten Hosea: ”När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son.” (Hos 11:1)

I Bibelns texter signalerar alltså titeln ”Guds Son” befrielse och frihet. Den signalerar en djup och innerlig Gudsrelation. Och den signalerar kunglig makt och myndighet. Och nu möttes då två skriftlärda rabbinerna till ett samtal om vad det djupast sett innebär att vara Ben HaElohim.

De två rabbinernas samtal blir ett samtal på liv och död. För det var just en av dessa båda skriftlärda som själv bar denna titel. Om det var de båda rabbinerna antagligen överens. Samtalet handlade alltså om dennes djupaste identitet och hela livsinriktning. Och de visste båda två vem av dem det var. De visste båda två vem av dem som redan före all tid hade denna titel för evigt skriven i himlarna. Och bara en dryg månad innan det här bibelsamtalet kom till stånd hade de kunnat höra Gud själv proklamera denna sanning med himmelsk stämma, och dessutom fått se hur Gud konfirmerat detta faktum med sin heliga Andes smörjelse och kraft över Gudssonen.

Under samtalets gång rör sig de båda rabbinerna hela tiden med Bibelns texter i sin argumentation. Båda två är lika mycket eller lika lite fundamentalister. Men i övrigt är de inte överens om något alls. Och det gör att de även skiljer sig i hur de väljer bevistexter och hur de tolkar dem.

Att Jesus är Guds Son – för jag antar att de flesta här för länge sedan redan har räknat ut att de båda skriftlärda rabbinerna i fråga är Jesus och Satan i prövningens öken… (Matt 4:1–11) Att Jesus är Guds Son är ett fundament i den kristna trosbekännelsen. Att Jesus är Guds Son är liksom invävt i den kristna trons själva DNA. Och som viktiga beståndsdelar i denna bekännelse finns de bibliska föreställningarna om titeln Guds Son som signalerar frihet och befrielse; en djup och innerlig Gudsrelation; och kunglig makt och myndighet.

Men vad för slags frihet? Och vad för sorts relation till vad för slags Gud? Och vad för slags makt? Rabbi Satan hoppar än här, än där, från det ena bibelstället till det andra, för att bygga upp en smidig och bekväm teologi om ett framgångsrikt liv. Men vad gör rabbi Jesus? Han väljer en linje, en väg, och håller fast vid den.

Alla de bibelställen Jesus citerar i detta ökensamtal på liv och död hämtar Jesus från ett och samma bibelavsnitt, från Femte Moseboken (5 Mos 6–8). Och i just det avsnittet liknas den unika relation Gud och Israel har med varandra vid relationen mellan förälder och barn (5 Mos 8:5).

I det bibelavsnitt i Femte Moseboken som Jesus gång på gång hänvisar till finns också Israels trosbekännelse nedtecknad: ”Shema Yisrael! Hör, Israel, Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” (5 Mos 6:4–5)

Det är inte för att Jesus skulle vara trångsynt som Jesus vägrar byta spår varefter vindarna blåser eller efter vad som skulle vara enklast för stunden. Det är inte för att Jesus skulle vara en trångsynt traditionalist som han vägrar byta spår under samtalets gång. Jesus håller fast vid den väg han redan har slagit in på helt enkelt för att han älskar. Han älskar Gud.

Detta är frihet och befrielse à la Jesus: att älska Gud.

Detta är gudomlig relation enligt Jesus: att älska Gud.

Detta är makt och myndighet på Jesu vis: att älska Gud – av hela hjärtat, med hela sin själ, med all kraft.

Men det kan ju finnas många varianter också av kärlek och hängivenhet till Gud. Och vi vet ju alla att en del av dessa varianter och uttryck för kärlek till Gud är riktigt vidriga. Om inte annat har väl de blodiga, bestialiska händelser som sker just nu i vår egen tid lärt oss att det finns uttryck för så kallad Gudskärlek som är helt vedervärdiga. Men Jesus väljer att gå en väg och i en riktning som innebär att inte ens Gudskärleken går över styr eller förvanskas till något som faktiskt inte är kärlek. Lite längre fram i Matteusevangeliet säger Jesus att kärleken till Gud visserligen är det största och första budet, men sedan kommer ett av samma slag: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matt 22:34–40)

Jesus hade makt att frambringa bröd i ödemarken. Det visste både Jesus och djävulen. Djävulen ifrågasatte knappast att Jesus hade makt som Guds Son. Prövningen av Jesus handlade snarare om hur och till vad Jesus väljer att använda sin Gudssonsmakt. Och kanske är det även under liknande omständigheter som också vi genomgår de svåraste eller åtminstone de mest försåtliga sortens prövningar: inte de gånger då vi står maktlösa, utan då vi faktiskt innehar någon form av maktposition eller överläge.

Jesus hade makt att frambringa bröd i ödemarken, men eftersom Jesu hela livsinriktning var att bevisa sin kärlek till Gud genom att älska sina medmänniskor gjorde han det oerhörda valet att avstå från att bruka sin makt till att frambringa bröd bara åt sig själv. Men en tid senare skriver Matteus att Jesus återigen befinner sig i ödemarken:

Jesus fick se en stor skara människor, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka. På kvällen kom lärjungarna till honom och sade: ”Trakten är öde och det har redan blivit sent. Låt folket gå härifrån, så att de kan köpa sig mat borta i byarna.” Jesus svarade: ”De behöver inte gå härifrån. Ge dem något att äta, ni själva.” De sade: ”Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.” – ”Lämna dem till mig”, svarade han. Han sade åt folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket. Alla åt och blev mätta. (Matt 14:14–20)

Det är Guds Sons makt på Jesu sätt. När de båda rabbinerna skulle nagelfara och pröva vad det kan tänkas innebära att som Guds Son äga makt lydde Jesu omdöme att det är en makt som ska användas för att älska Gud genom att älska och betjäna medmänniskan. Och kanske ligger det i vår egen tid och i vårt sammanhang en brinnande utmaning också till oss i de där orden Jesus sa till sina lärjungar när de ville skicka iväg det hungriga folket: ”De behöver inte gå härifrån. Ge dem något att äta, ni själva.”

Och som för att verkligen stryka under hur diametralt olika Jesu och djävulens maktuppfattningar är, skriver Matteus mot slutet av sitt evangelium att Jesus tog ett bröd, och efter att ha läst tackbönen [till Gud!] bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta är min kropp.” (Matt 26:26)

Så visar Jesus sin makt som Guds fria, älskade Son: Han ger sig själv; sin kärlek, sitt liv, sin kraft; helt och fullt till dig och mig; så att du aldrig mer ska behöva stå ensam. (Matt 28:16–20)

 

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan första söndagen i fastan, den 22 februari 2015