Spår i ökensanden

Spår i ökensanden

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 9 mars 2014
Första söndagen i fastan: ”Prövningens stund”

Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom. (Markusevangelet 1:12–13)

Kanske har du varit där någon gång i ditt liv – i öknen. Det har jag. Kanske har också du varit där; kanske är du där nu. Inte nödvändigtvis öken i bokstavlig mening, men i existentiell. Tomhetens öken; orons, misströstans, förtvivlans öken.

Och jag tror att det i första hand är den vildmarken Markus skriver om. Alldeles säkert vistades Jesus i öknen i bokstavlig mening. Men viktigare var nog ändå hur denna öken uppfattades av Markus och hans läsare.

I bibelns bildspråk står ofta öknen som en kontrast till staden. Staden står då för trygghet, sammanhang och mänsklig gemenskap. Staden som symbol – inte minst Guds stad Jerusalem, den stad där Gud själv hade fäst sitt namn.

Självklart var livet i de verkliga städerna minst lika komplext som i vår egen stad. Självklart förekom det minst lika mycket rävspel i dåtidens städer som i vår egen. Självklart fanns det utanförskap, fattigdom och våld i staden – då som nu. Men staden som bild; staden som symbol: trygghet, sammanhang, tillhörighet och mänsklig gemenskap. Staden med sina trygga, fasta murar. Staden med sitt myllrande liv av relationer.

Och så den totala motsatsen till staden: vildmarken eller öknen – den skyddslösa tillvaron utan gemenskap eller sammanhang där människan är övergiven och utelämnad åt det tomma ödets oförutsägbara nycker; den väglösa ödemarken utan mål eller mening eller struktur. Där finns bara främlingskap, tomhet och ångest.

Och det är till det som Jesus drivs – av Anden. Det vill säga: Jesus utsätter sig för denna ökentillvaro av fri vilja, eftersom Jesu vilja är ett med Guds Andes vilja. Markus skriver att Anden drev Jesus ut i öknen. Han hade lika gärna kunnat skriva att kärleken drev honom dit. Av fri vilja och kärlek utsätter sig Jesus för öknen, så att Jesu närvaro till och med finns där; längst in i oron och ångesten.

För att beskriva vad det är som möter Jesus i tomhetens vildmark använder Markus det hebreiska låneordet satan. Ordet betyder ”anklagare”. Jag gissar att det är ytterst få av oss som någonsin har träffat på ett hornbeprytt troll med bocksvans – och kanske var det inte heller vad som mötte Jesus i vildmarken – men vem av oss har inte mött anklagelserna?

De slår emot oss utifrån; de smyger sig på oss inifrån; och de har en fruktansvärd förmåga att slå rot och föröka sig. Ibland kan anklagelserna ha ett uns av sanning i sig, men de möter oss ofta i en förvriden form. Och de sätter sina feta fingeravtryck på våra själar.

En del av oss mötte kanske anklagelserna tidigt i livet – på lekplatsen eller dagisgården eller redan där hemma. Vi mötte dem i gestalt av hårda, hånfulla ord. Eller som vassa nålstick. Anklagelserna mot oss. Vi trodde kanske att vi hade vuxit ifrån dem; blivit starka nog att stå emot. Men de har ju en fruktansvärt förmåga att leta upp oss var vi än befinner oss. Och ofta kan dessa anklagelser kokas ner till en enda djävulsk mening: ”Du duger inte.”

Jesus går ut i öknen och låter sig utsättas för anklagelserna, så att vi aldrig någonsin ska behöva stå helt ensamma mot dem – aldrig någonsin ska alla dessa anklagelser vara det enda som sägs. Jesus går ut i öknen – Guds levande Ord går av fri vilja ut i öknen – så att det mitt i bruset av alla påhopp och anklagelser som ständigt stormar mot oss också alltid finns en susning av detta andra Ord: ”Du är min älskade.”

När Markus berättar om Jesu ökentillvaro skriver han att Jesus levde bland de vilda djuren, för det är i öknen som bestarna har fritt spelrum. Kanske hade flera i den församling Markus skrev till en mycket konkret och dödlig erfarenhet av vilddjuren – på kejsar Neros cirkus där de hade kastats in och slitits ihjäl av lejon, alltmedan den sensationslystna publikens jubel ekade mellan väggarna. Även våra mest sofistikerade civilisationer kan visst framstå som meningslösa öknar emellanåt. Ibland är det ju just staden som är den mest öde vildmarken av alla, där endast de asätande hyenorna har anledning att skratta. Av kärlek valde Jesus att leva mitt bland dessa hyenor, så att ingen ska behöva möta deras hånskratt ensam.

Men så skriver Markus också att Jesus betjänades av änglarna. Markus kunde sin bibel, och det kunde antagligen hans läsare också. Kanske anspelar Markus här på en berättelse från Gamla testamentet – berättelsen om profeten Elia som hade tvingats att fly ut i öknen. Uppfylld av missmod önskar Elia sig döden. Han hade fått nog, och allt var ju ändå redan kört. Då kom en ängel och rörde vid honom och sa: ”Stig upp och ät, annars orkar du inte hela vägen.” Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg. (Första Kungaboken 19:4–8)

Markus kunde som sagt sin bibel, och det kunde antagligen hans läsare också. Att han skriver att Jesus vistades i öknen i fyrtio dagar är därför kanske inte i första hand en tidsangivelse. I Markusevangeliet befinner sig Jesus snarare i anklagelsernas öken hela tiden, så att ingen som någonsin irrar i sådana öknar ska vara helt utlämnad åt sin egen ensamhet.

Därför finns det fotspår också i den väglösa ökensanden: Jesu spår; Guds närvaro.